Dagens Nyheter – 30 december 1874, sida 2

—— SKR en höll sig fast vid en marmorpelare för att icke falla omkull, och midt uti hans ångest och förvirring uppdök blott denna enda rediga tanke: Hon får icke erfara det! Dock huru förhindra detta? Redan i morgon skulle hon kanske veta allt och dö deraf! Hon kom nu tillbaka till honom med en blombukett i handen, och det kunde icke undfalla henne, att han led. Hon slöt hoom i sin famn, kysste honom: och bad att han icke skulle dölja för henne det bekymmer, hvaraf han drabbats. Och han måste leende svara henne, under det att hans hjerta hotade att brista. 0, Gud! förrådde ej detta hjertas våldsamma slag hemligheten för henne, såg hon icke i hans dystra ögon, hvilket mörker herrskade i hans själ? Hon lutade sin kind mot hans hand, och blodfläcken derpå brände hemne icke — hon tryckte sitt lilla hufvud mot hans bröst, tryggande sig till den skuldbelastade. Med lidelsefull häftighet slöt han henne i sin famn, betäckte hennes mun med ändlösa kyssar — det tycktes honom, som vore detta den sista omfamningen före döden, som sade han henne nu sitt sista farväl för evigt. Ändtligen slet han sig lös och lemnade henne, utan att hon anat hans lidande. Han hade egt nog kräft icke att genom något yttre tölleen förrådda själens qval, men så snart