Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 1

ONE i rik belysning, men herrskarinnan öfver all denna herrlighet har ingen stråle af glädjens I ljus tänd i sitt klara ögas djup. Blek, tyst och sorgsen är hon. Hennes blickar irra likgiltigt öfver de glänsande föremålen omkring henne. Han, som är hennes allt, den unge, tillbedde maken, dröjer ej en gång denna festliga afton vid hennes sida i hemmet. I silke, guld och perlor har hon sömmat de skönaste gåfvor åt honom, som ensam upptager alla hennes tankar, och mången klar diamant, af smärtan bruten ur hennes hjertas djupaste schakt, har daggstänkt dessa blommor och arabesker, som hennes felika fingrar framtrollat på duken. Kanske skall han ovänligt och kallt ej ens vårda sig att betrakta hennes skänker — att de skola glädja honom vågar hon ej ens tänka sig. O, visste hon ett medel att återupplifva hans slocknade kärleksglöd, ingen uppoffring skulle synas henne för tung att ernå detta efterlängtade mål, Hon tänker med vemod på de många qvinnor som i afton slutas till älskande makars tacksamma hjertan, båda omjublade af glada, stojande barn. Men hon är ensam, ständigt ensam! Då ringer det häftigt på klockan i tamburen. Store Gud, hvad var detta?! Ej allenast hjertat i hennes bröst spritter till, men hon känner i hela sin varelse ett dubbelt lif pulsera. Med blixtens hastighet tränger sanningen in i hennes själ, hon skall blifva mor, skall aldrig mer känna sig som den ensamma, öfvergifna makan. Nya, heliga, blomstersmyckade