Dagens Nyheter – 24 december 1873, sida 1

grenljus tronar på dess midt och belyser klart det blida anletet på en åldrig qvinna, som sitter läsande sin bibel med hopknäppta händer. De bära spår efter arbete och möda, dessa händer, som nu så stilla och trötta hvila mot böckernas bok. Den gamlas ansigte uttrycker resignationens, men ej tillfredsställelsens lugn. I de heliga orden söker hon stilla modershjertats ängslan öfver ende sonen, hennes ålderdomsstöd, som irrar ute på villande haf. På länge har hon ej hört af honom, kanske hvilar han i den djupa, våta graf, som under denna stormiga höst slukat så många offer. Dubbelt ensam och sorgsen känner hon sig på denna högtidsafton, då hvar och en gerna glädes i skötet af familjkretsen. Ske Herrens vilja, välsignadt vare Hans namn! suckar hon och blickar tårögd men undergifven upp mot den natthöljda himmelen. I detsamma höres en hurtig knackning på den låga dörren, och hvem träder in om ej han, den efterlängtade, den begråtne, som nu af den ömma modren slutes i glädjedarrande armar. Inga ord kunna måla modershjertats förtjusning, sonens glädtiga ömhet; derför lemna vi dem i den glada förmodan, att julgröten hos den gästfria grannfrun för dessa båda lyckliga skönt skall kryddas af återseendets glädje. Andra taflan. En ung, skön qvinna sväfvar lätt omkring, ordnande ett hem, der rikedom och smak lemna intet öfrigt att önska äfven för den mest anspråksfulle. De höga gemaken skimra