Dagens Nyheter – 20 december 1873, sida 6

kan icke på några korta dagar afkläda sig sin gamla menniska och gå ifrån sina vanor; detta fordrar dock Helge och just emedan han fordrar för mycket af henne, som ingenting kan eller vill lofva, faller hon, i det hon gör sig skyldig till en nödlögn. Hon har nemligen uppgifvit för Helge, det hon sagt upp med teaterdirektören och för alltid öfvergifvit tanken på konsten. Detta vederlägges genom ett bref från direktören, hvilken reklamerar henne. Helge förskjuter nu Ester. Då vaknar hon och i känslan af sin ensamhet och öfvergifvenhet vänder hon sig till sig sjelf och finner det hon naturnödvändigt, på grund af sina föregåenden, aldrig kan danas om till en husmoder och maka; Helge förlåter och upptar henne igen, men hon, som nu genom Helges kärlek och ädelmod fått en stark väckelse och — alls icke onaturligt — inför åskådarnes ögon undergått en karaktersförändring, anser sig icke med rena händer kunna mottaga hans offer, då hon känner sin svaghet och att hon aldrig kan bli hans odelad. Hon lemnar honom och tar med sig minnet af sin enda och första kärlek såsom en säker vägvisare på den hala väg hon af Gud tror sig kallad att beträda. Detta är Esters karakter och på samma gång hela styckets. Den är djerft utkastad och ganska djupt tänkt; och på samma gång den väcker ett välgörande tvifvel på gudomligheten af en, visserligen sedlig makt, men som dock kan komma i strid med andra intressen — de der dock vanligen af den egenrättfärdiga, ofta mot de olyckliga utom densamma stående, tyranniskt och grymt uppträdande familjen, skjutas tillbaka och förnekas allt berättigande, så snart de icke underordna sig den så kallade allmänna viljans godtycken — framhåller den äfven det olyckliga ställning, i hvilken de råka, som ej ha åtnjutit den förmånen att stå under densammas välvisa hägn. Stycket är väl gjordt, dialogen enkel och osökt samt fri från beräknade och på förhand tillverkade pointer. Den som sett så pass djupt in i en karakter kan nog genomskåda flera, och vi önska förf. god fortsättning på sina spaningar i den menskliga naturens innandömen. Fru Hwasser förstod sin rol och var skådespelerska alltigenom. Fröken Lindqvist gick i volt kring golfvet och var onaturligt naturlig. En så begåfvad skådespelerska bör vara nog intelligent att någon gång förstå en oartighet. — Om icke hr Fredriksson och fru Almlöf ledsnat på komplimanger, ega vi ännu alltjemt sådana qvar för dessa artister. Det sista stycket, kalladt Eftersommar, var ett litet behagligt efterstycke, utan brask och effekter, väl speladt och som man med nöje kan återse när som helst. A.