Dagens Nyheter – 19 december 1873, sida 1

— Ni är sjuk? frågade hon vänligt, och blommorna, som hon höll i handen, spredo sin doft kring den utmattade vandrerskan. — Jag är endast trött, mycket trött, svarade den okända sorgsen, men dock nied en en så melodisk stämma, att den imga damen förvånades och betraktade henne med ännu större medlidande. — Mottag min hjelp, bad hon, i det hon böjde sig ned och lät några guldmynt falla i hennes knä. Detta är blott em helt ringa gåfva, men om ni kommer till mitt hem; så hoppas jag kunna göra mera för er. Och när hon stod i begrepp att lemna den olyckliga, som icke eng tackade henne för hennes välvilja, märkte. hon, huru qvinnån blickade med vemodig begärelse på hennes rosor, och lydande sitt milda hjertas måning, räckte hon henne dem, sägande: — Ni tycks älska blommor. Tag dessa till en tröst i er bedröfvelse. Härpå skyndade hön ifrån henne, såsom för att undvika hennes tacksägelser, samt upphann snart sina glädtiga följeslagarinnor. Men Marion Vavasour förblef sittande i skuggan på stranden, betraktande rösorna, som återkallade så mången stolt triumf i hennes minne. Blifven fattig i följd af rättens dom, ens ligt hvilken hon visserligen återfick friheten, men förlorade all sin egendom och förvisades STRATHMOBB II, 38