Dagens Nyheter – 17 december 1873, sida 1

vändigt.. Att rädda sig sjelf till ett sådant pris skulle aldrig ba fallit honom in, Förskräckliga voro de själsqval, som denna ogerning kostade honom. Han fann ingen ro; midt i natten uppsökte han Errolls graf och öfverlemnade sig der i ensamheten åt sin sorg. — Så har jag då äfven blifvit en förrädare! mumlade han, sittande på grafstenen och förtviflad vridande sina händer. Ack! var då ej min brottslighet förut stor nog? Gud hjelpe mig! Hon skulle dö af det slag, som hotade henne, och derför tillgrep jag detta ohyggliga medel. För din skull, gamle vän, har jag gjort det. Du anförtrodde henne åt mig, och jag ville fullgöra den heliga pligt, du ålagt mig. 0O, gode Gudt du vet att det var för hans skull och icke för min egen!... Och under den tid, som härefter följde, tyckte han sig höra namnet förrädare städse ljuda i sina öron; verlden hedrade honom — han föraktade sig sjelf. En gtor lycka förestod honom; han skulle snart kalla Lucilla sin maka, han skulle snart ega. denna rena, oskuldsfulla, englalika varelse, hvilkeng kärlek väl kunde anses mera värd än allt annat jordiskt godt; men hans samvete tillät honom icke att njuta denna lycka oblandad — ty den var ju köpt genom ett nedrigt svek, genom ett dåd, värdigt en Judas Ischariot,