Dagens Nyheter – 16 december 1873, sida 2

svär vid Kristus att jag aldrig förrådt Frankrike! För hvad gom derefter föreföll meddelar en fransk tidning följande redogörelse: Sedan förhandlingarne voro slutade, återvände marskalken till sitt rum; dithan följdes af sin familj: marskalkinnan, hans broder, hans brorssöner med sina fruar och några vänner, hvilka icke i den sista stunden ville öfvergifva honom — inalles omkring 15 personer. Undor krigsrättens öfverläggning, som varade i 4 timmar, samtalade marskalken med. de närvarande i obekymrad, lätt, nästan munter ton som om hans hufvud icke, stode på spel; slägten och vännerna voro deremot färdiga att qväfvas af sin oro. Innan kort förmådde marskalkinnan icke att uthärda i salongen, utan begaf sig. jemte advokaten Lachauds dotter och öfverste Luccioni (hvilken hade vakten öfver marskalken) till kapellet för att bedja. Öfverste Villette uppehöll sig i det galleri som förenar Trianon med Trianon-sur-bois, för att desto hastigare få den första underrättelsen om utgången. Der träffade honom Georges Lachaud (advokatens son), hyilken hade åhört domens afkunnande och var på väg till marskalken för att bereda honom på ett besök af regeringens ombud, general Pourcet. Är han frikänd? frågade öfversten med darrande röst. Georges Lachaud runkade på hufvudet och steg uppför trappan som ledde till marskalkens rum, Vid bullrot af dörrens öppnånde vändö marskalken sig om, fr emot den unge Laehaud — och han såg på dennes förtviflade uppsyn, innan jen ord. han yttras, hyad dom man fällt. — Således ha de dömt mig till döden! sade Ba2aine helt enkelt, i det Han tryckte den unge Lachauds hand. Och: när denne teg,tillade han: Med huru stor majoritet? 2 Enhälligt! svarade Lachaud med halfqväfd röst. Ah! : utropade marskalken, och derefter återtog han samtalet med de närvarande. Desse fällde bittra tårar. Blott den lifdömde bibehöll sitt lugn. I detta a inträdde öfverste Villette i salen. Han trädde fram till marskalken, hvilken han sedan halfannat år friviligt tjenat som en slaf. Men just som han skulle fatta dennes hand, sveko krafterna honom och hah föll i vanmakt. Medan man hastade till för att resa upp honom gick marskalken för att dölja sin rörelse in i det angränsande rummet, hvarest hans försvarare; hr Lachaud, uppehöll sig, Denne hade redan stigit upp från soffan, och marskalken meddelade honom utslaget ilugn, nästan glädtig tön: I detsamma inträdde hertigen af Aumales adjutant; major Quioth, i salongen, Det väckte ett pinsamt uppseende. Hr Quioth, sjelf mycket upprörd, framlemnade till advokaten !en skrifvelse från krigsrättens president, som, anmodado honom att genast komma till öfrerläggnin ssalen. Lachaud ofterkom denna janmodan. : Han fann rätten änmn samlad, och hertigen af Aumale uppläste för den vältaligeförsvararen en. af krigsrättens samtliga ledamöter undertecknad nådansökan. Han tillade att han ämnade genast sjelf -begifva sig till krigsmmistern och republikens president för att personligen förorda densamma, Lachaud -svarade blott att han skulle: meddela marskalk Bazaine detta och aflägsnade sig:derefter — man hade sedan föregående dagen väntat denna löss ning.Hertigen af Aumale hade indirekt sppet den för furstinnan Trubetzkoj genom yttrandet: Vi skola vara rättvisa, men milda. Till denna skildring ur Le Gaulois lägga vi följande, efter VUnivers, om hvad sedermera följde: Omkring kl. half 10 på aftonen infann sig general Pourcet hos Bazaine för att meddela honom utslaget. Han var åtföljd af de öfrige i åtalet deltagande. Brottmålsnotarien uppläste domen. Efter läsningens slut sade general Pourcet: Hr marskalk, ni har 24 stimmars tid att anföra besvär. — Mårskalken beitraktade honom skarpt, log och sade: -Om ni vill skjuta mig genast, så är det mig mycket likgiltigt; ve är färdig.t — Nu uppstod en hjertslitande scen. Marskålkinnan, marskalkent broder, brorsöner och deras. fruar samt hans. vänner snyftade högt. Maraskalken fälldes icke en tår ov sökte trösta enhyat Öfverste. Magnan ledsagade derefter marskalkinnan Hem; Märskalken stanhäde gqvar hos öfverste Villette och sina barn. Allt tillgick på vanligt sätt, utom att man åt middag kl. 10 i st. f. kl. 7 på aftonen. KL.V fc marskalken till sängs sedan han druckit te och äst sina tidningar. NR 5 Den. följande dagen. var marskalkens dörr stängd för alla, utom för abb6 Bongiser, kyrkoherde i Saint ;Symphorieh. 4 i: Då bantåget från Versailles ankom . till ;Paris met : underrättelse om fällandet, blef a j det svidbangårdön mottagöt af en stor folksamling som-jublande skrek sitt bravo! De flestå tidningar harinstänit i ropet. Gam.hettas tidning är utom sig. af glädje öfver satt diktatorns proklamation iaf 1870: Bazaine är en förrädare! nu underskrifvits af så många höga militärer;-och Gambetta strör .af denna anledning: en massa. blommor: öfver franska. hären. Orleanister och Bourbonister göra gemensam sak. mot marskalken. Alla anse dezattrall skammen af Frankrikes. nederlag nu är aftvättad och att kejsardömet får första nådestöten genom domen öfver Bazaine. Napoleonisterna deremot svara: Det fins äfven andra kapitulationer i detta förfärliga krig: Strassburg, Sedan, Paris! Det fins, Loirefälttåget med :sin långa kedja af nederlag och östra armån. under , Bourbaki. När man en gång beträdt stränghetens väg, måste man förtgå. En utländsk korrespondent säger: Man vet hvad processen. betyder: den gäller mer historien, än Bazaine. Mas;sans instinkt fordrade ett offer, på hvilket den . kunde taga hämd för de lidna nöderlagen; den ville ha ett förräderit för att det : ej skulle kunna sögas att det ärorika Frankrike besegratsaf tyska våpen.