Dagens Nyheter – 15 december 1873, sida 2

på sina starka armar. Hon rörde sig icke hon tålade icke, en endå gång kastade hor på honom en förstulen blick; ty en ny känslt af himmelsk sällbet genomträngde hela hen neg varelse. ij Hon kände, huru hans hjerta bultade mot hennes, under det att han fast omslöt henne mel sina starka armar, likasom ville han skydda henne för allt ondt. Att kalla henne sin — han beslöt det nu, då han tyckte sig tydligare än någonsin inse, att hon aldrig skulle kunna vara tryggare än i hans famn. Och ehuru han sjelf förskräcktes för den nyss fattade föresatsen, lydde han likväl ögonblickets. ingifvelse, i det han utbrast: — 0, Lucilla, mitt barn, mitt allt, min engel! Jag är dig icke värd, mitt lif är icke fläckfritt såsom ditt, och dock — o, Gud! — jag älskar dig! Hennes ansigte bleknade; han kände henne darra, och hennes svärmiska, drömmande ögon sänktes. Han tryckte henne hårdare till sitt hjerta. ; — Älskat dig har jag alltid; men det gifves en annan. kärlek, än den jag förut egnat dig — makens kärlek till den varelse, som för honom är det dyrbaraste på jorden. Hans upprörda stämma uttryckte en outsäglig ömhet, och Lucilla förstod nu hans känslor... En suck befriade hennes bröst