Dagens Nyheter – 15 december 1873, sida 2

middagsmåltid för dagen, och så länge vi kunna ha det så, svälta vi icke ihjäl — —. Den 31 januari var kölden blott 22 gr. — Nu börjar det på allvar bli knappt om maten, ty vi måste inskränka oss på alta möjliga sätt, så att den skall räcka tiden ut, och vi kunna icke lita på att få någon björn; utsigterna äro nu mycket mörka. — Den 11 februari fivgo de skjuta en stor björn. Den 13 sågo de solen igen. I slutet af februari blef Tobiesen sjuk i ena foten och nödgades derigenom intaga sängen. Onsdagen den 5 mars: — I dag är far tyvärr mycket dålig och foten har svullnat upp synnerligen mycket; det ser nästan ut för oss, som om döden skulle ha utkorat honom till sitt byte, och sjelf är han afsamma mening. Han är icke blott sjuk i foten utan i hela kroppen, med stark hufvudvärk. Gud hjelpe oss, om han skall falla ifrån; vi behöfva så högeligen hans hjelp iråd och dåd. Måndagen den 17: — I dag är far tyvärr så dålig, att det ser ut för oss som om han icke hade många dagar qvar att lefva; sjelf börjar han bereda sig på döden och styra och ordna allt till vårt framtida bästa. Förutom den plågsamma foten har han äfven fått hufvudvärk och plågor i alla lemmar och matlusten har han alldeles förlorat. I mars varierade kölden från 6!2 ända till 38 grader. I medeltal var den 227; grader. Den 13 april fingo de åter en björn. I dag är far mycket dålig, och han har nu förlorat sin regelbundna andedrägt; han kan icke äta något slags mat; tandköttet har svullnat så mycket, att det ligger som ett täcke öfver tänderna — —. Tisdagen den 29 april. I dag kl. 12 11 e. m. uppgaf far anden under en krampryckning. Under det långa liggandet har far åtnjutit den omsorgsfullaste skötsel dag och natt, och ingenting har i något afseende sparats för att rädda honom. Detta intygas af mig, hans son. Å Jakob. Dagboken är här afbruten till den 24 maj. Fartyget hade under tiden fått en läcka, och de tre blefvo nödsakade att sätta upp ett tält på land och flytta in i det. Den 24 maj: Hela dagen ha vi arbetat med tältet, som nu är så någorlunda färdigt, att vi kunna flytta in i det; som fartygets läcka likväl icke tilltager särdeles mycket, stanna vi ännu några dagar qvar ombord. Skörbjuggen har nu nästan fått makt öfver mig, och i afton är jag så eländig, att jag knappt kan stå på fötterna. Döden här är viss, då vi icke ha något slags hjelpmedel, och han har redan satt sin stämpel på mitt ansigte. — Bästemannen Ole P. Moe har öfvertagit att föra dagboken. — Den 26 maj lemnade de fartyget och flyttade in tältet, men fortforo dock att pumpa ombord. Fredagen den 6 juni. ... Jag (nemligens bästemannen) kan intyga, att Edvard stundom är en olydig gosse; men hvad nedanstående angår, känner jag icke till det, ty jag var ute på arbete; men jag tviflar icke på sanningen deraf. (Här har sonen Jakob egenhändigt skrifvit:) I dag vill jag skrifva några ord om min nära förestående död. På sanningen behöfver man icke tvifla, ty domen öfver all orättvisa och lögn står klar för mitt ansigte. Jag ligger nu här som en Lazarus och förmår knappt röra eller vrida på min eländiga kropp, och hvar och en kan nog förstå, huru mina sista dagar skola bli, om jag icke kan få behöflig hjelp. På mina kamrater kan jag (icke?) klaga, ehuru Edvard ofta är obillig mot mig, när han råkar i sitt dåliga lynne, och det är sannerligen tungt att höra sådana ord som: kältring, förtjenade icke att hjelpas o. s. v.; men för öfrigt har han varit temligen bra och har hjelpt mig efter förmåga; om han fortfarande skall göra det, kan jag ej bedöma, men i dag är han dock illa stämd mot mig. Gud nåde mig, om han vägrar sitt bistånd; ty då blir döden mig bitter. Det är dock en glädjande sak för mig, att Ole Moe lofvar att stå mig bi till det sista. Halft vanmäktig skrifver jag dessa rader. . Jakob Tobiesen. Nästa dag finnes skrifvet af Ole Moe: Jakob ber mig, att jag skall skrifva, att Edvard nu har blifvit snäll och hjelpsam mot honom, och det har han lofvat att vara allt framgent. — — I slutet af juni angrepos äfven Moe och kocken af skörbjugg. Den 24 juni begrofs Tobiesen. Moe förrättade jordfästningen och sjöng en vers ur: Hvo ved hvor ner mig er min Ende.