Dagens Nyheter – 15 december 1873, sida 1

Han fattade hennes hand, och utan att se på henne, drog han henne med sig uti fria luften. — Jag har förskräckt dig — jag ber dig derför om ursäkt. Men detta ställe passar ej för dig, här bo det onda och många faror, yttrade han i en ton af förvirring. Kom, kom! hör du, kom! Du är alltför ung, alltför god för att dväljas i denna eländets håla. — De äro blott fattiga, bad hon med bäfvande stämma. De stackars menniskorna känna mig — och hon, den okända, lider så förfärligt; låt mig stanna ännu en stund hos henne. Då han hörde henne tala så medlidsamt om sin obekanta fiende, rördes han och tryckte hennes händer mot sitt bröst. — 0, min älskade Lucilla, mitt kära barn! Du är alltför ren i jemförelse med henne — med mig — med alla som ha syndat. Du är såsom en Guds engel på jorden, och vi... Kom för himlens skull, kom fort, jag ber dig derom! Hans vilja var hennes lag; med en blick af saknad följde hon honom; och i sin ifver att så fort som möjligt föra henne långt bort ifrån detta förpestade näste till det friska vattnet, till skogens svalkande skuggor, eller hvarthelst slumpen behagade leda dem, lyftade han upp henne och bar henne