Dagens Nyheter – 13 december 1873, sida 2

Addington, broder till premierministern, kräfde hämnd. Konstapel, arrestera förnärmaren! duudrade han till den vakthafvande polismannen, och med blixtens hastighet var denne uppe på galleriet. Der frågade han en af honom personligen känd referent om hvem missdådaren var, och denne, Mark Supple, lät med ett listigt grin sin blick glida ned på en liten qväkare med oskyldigt utseende, som intagit en blygsam plats på en af de yttersta bänkarne. Trots sina ifriga protester greps den gode fredens man i kragen och drogs ut, under det den verkliga upphofsmannen till strecket, Mark Supple, gnuggade händerna åt sitt lyckade uts. P Värre var det streck, en annan irländsk referent, Peter Finnerty, tillät sig spela en grön kollega, Morgan OSullivan, och den bekanta Wilberforce. Det hände ofta, då debatterna drogo ovanligt länge ut, att referenterna kommo öfverens att blott en af dem skulle . qvarstanna . för att öfvervara dem, medan de andre togo sig en liten fristund å en närbelägen källare, för att efter debattens slut få sig referatet meddeladt af deras mera ståndaktige kollega. Så gick det ock en afton, då en debatt om de engelska arbetarförhållandena hotade att icke ta något slut. Lotten att stanna qvar föll på Peter Finnerty under det OSullivan och de andre gingo ned på källaren. Vid sammanträdets slut ville då OSullivan veta om något märkligt kommit före. Jo, jo, men, svarade Finnerty, Wilberforce har hållit ett mycket märkligt tal om att det utan tvifvel är emedan de irländska arbetarne äta så mycket potatis som de äro så mycket kraftigare och friskare än de engelska. OSulliwan fann detta i högsta grad antagligt; det tilltalade både hans patriotism och hans smak för potatis. Han råkade i fullkomlig extas och lemnade ej Finnerty i ro förrän denne efter sina anteckningar meddelat honom följande referat af hvad Wilberforce hade yttrat: Jag hyser intet tvifvel om att, ifall jag sett dagans ljus i Irland och der blifvit uppfödd med det landets sunda och närande nationalspis, potatisen, då stode jag icke framför er, mina herrar, såsom den ynkligt svaga och sammanskrumpna varelse ni nu se, utan som en bredskuldrad, jättestark man, i stånd att bära de tyngsta bördor. Jag anser potatisen för alldeles ovärderlig och är öfvertygad om att våra arbetare aldrig skola bli i stånd att i kroppsligt afseende mäta sig med de irländske förrän äfven vi i England införa en så utsträckt potatisodling, att denna underbara rotfrukt kommer att utgöra befolkningens hufvudnäring. — Knappt hade Finnerty gått hem för att renskrifva sitt referat till Morning Chronicle förrän de andra referenterna kastade sig öfver Sullivan för att få hans uppteckning af Wilberforces ord, och följande dag hade allmänheten den förnöjelsen att i alla morgonatidningarne — med undantag allenast af Morning Chronicle — läsa ett tal som måste komma folk att tro att den högaktade, försigtige Wilberforce i en hast blifvit galen. Denna gång gick Finnerty fri, men några år senare, år 1811, måste han med en längre tids fängelse försona en förnärmelse han tillfogat lord Castlereagh. Då han efter 18 månaders förlopp åter blef fri, mötte han tillfälligtvis lord Castlereagh, som kände honom personligen. Lorden gick vänligt fram till honom och frågade huru han befann sig. — Godt nog för att ha förhoppning om att få upplefva den dag, då ni skär halsen af er. — Och han upplefde, verkligen den dagen. Tio år senare beröfvade sig lord Castlereagh lifvet, men fjorton dagar senare fanns ej heller Peter Finnerty längre i. lifvet. År 1833 hade samtliga referenter en hård strid att utkämpa mot. den kände irländske agitatorn OConnel, hvilken, förbittrad öfver det förkortade skäck hvari Times och Morning Cronicle återgåfvo hans anföranden, föreslog aft dessa tidningars referen