Dagens Nyheter – 13 december 1873, sida 2

Han kunde icke fortsätta vidare, rörelsen öfverväldigade honom, och Kan började snyfta som ett barn. Stråthmore fattade hans hand och sade med en högtidlig och deltagande stämma: — Lionel, din sorg må vara svår att bära; men tacka Gud att du kan fritt öfverlemna dig deråt — det gifves lidanden, som icke få söka sig ett uttryck, som måste hemlighållas. Lef så, att du aldrig får erfara ett sådant lidande, lef så, att du icke beböfver tömma ångerns bittra kalk, och huru gryrimå sorger än må hemsöka dig, skall du döck lätt finna tröst. Carryll fortfor att gråta; ingenting syntes kunna lugna hönom. Så förgingo några Minuter, derpå upplyftade den unge mannen sitt hufvud och yttrade med svårighet: — Sir, jag öfverlemnade mig åt en ljuf dröm; och den har blifvit störd af det fildaste -hjerta — Gud beskydde den ädld varelsen! — gom någonsin känt medlidande: Jag är numera imtet för Eucilla; ty jag är mycket mindre än hvad jag var, då hör i mig såg en broder. Det ligger icke i min makt att, som ni önskade; blifva hennes lifg beskyddare. Denna makt besitter ni allena — ni är det; som hon älskar! Med utidratn och förskräckelse såg den unge mannen, huru Strathmore ryste, bleks nade och vände sig bort med afsky; då han uttalat de sista ordern.