Dagens Nyheter – 12 december 1873, sida 1

oe MA ENN i hennes blick frågade honom vältaligare, än det varit möjligt med ord, hvarför han ville upphöra att egna henne en förmyndareg omsorger, samt af hvad skäl han var så böjd för att anförtro hennes öde åt en främling, som hon ej älskade. Denna blick bragte honom ur fattningen, och i det han lutade sig ned till henne, utropade han ofrivilligt: — 0, Lucilla — Lucilla! hvarför är din barndom förbi? Endast så länge du var ett barn, kunde jag allena få beskydda dig. Härmed hade han sagt henne, att-de icke vidare kunde lefva i samma förhållande till hvarandra som förr. Och äfven hon kände, ehurwbhon icke visste hvarför, att det gamla bandet dem emellan var sönderslitet och ieke kunde ersättas genom något annat. På en närmare förbindelse med honom hade hon aldrig tänkt, dertill var hennes kärlek till honom, såsom utsprungen helt och hållet ur vördnaden, alltför ren, alltför hög. Hon visste blott, att hon icke älskade någon annan än honom, och att hans ömhet för henne numera syntes ha kallnat, så att han helst ville lemna -henne åt en främling. För henne var han verldens innehåll — och för honom skulle hon hädanefter vara intet. Strathmore såg, huru hon led, och han kunde icke hjelpa henne. Han hade nog krafter till att sjelf bära den bittraste sorg, men icke till. att se henne olycklig, ocb. som han