Dagens Nyheter – 10 december 1873, sida 2

-— ONS delen af sitt arbete. Och flertalet af de olyckliga kastades öfverbord samt fann sin graf i böljorna; endast en ringa hop blef var. Han hade kommit för sent, elementerna hånade honom och gjorde honom försoningen stridig. När han såg det sjunkande, remnade vraket framför sig och hörde de drunknandes ångestrop, trängde öfver hans läppar denna bittra klagan: — 0, Gud! är då förbannelsen så fästad vid min hand, att Du icke tillåter den att utföra räddningens verk? Och likasom till svar trädde i detsamma månen fram mellan tvenne digra moln och spred öfver land och haf sitt milda sken. Några få lefde ännu — fyra eller fem qvinnor, ett par barn och ynglingar. Dessa blickade med stum förskräckelse på räddaren, då han slutligen kom i tillfälle att klättra upp på vraket. Intet helsningsrop mötte honom nu, de som nyss så välkomnat honom, hade för några sekunder sedan sjunkit i sin kalla, djupa graf. Dock lefde ännu en af dem; på något afstånd från fartyget kämpade han med hafvet om sitt lif, och han såg räddaren, när denne var kommen upp på däcket, samt tillropade honom ett sista skallande hurra — det var ett Moriturus te salutat från den döende till segraren. Derpå sjönk den hurtige sjömannen i dödens armar,