Dagens Nyheter – 10 december 1873, sida 1

ga försoningsverk än att fortfarande lefva, för att förgäfves tigga om frid, Men det var ej ödets vilja att han skulle dö i denna stund. Hans fot vidrörde en framskjutande bjelke, som hörde tillvraket; instinktmessigt stötte han till. denna med all kraft, och härigenom fördes han af farten åter öfver vattenytan. Några fria andedrag stärkte honom igen och han fortsatte simningen, i början med föga hopp, men sedan, då en nyckfull störtvåg kastat honom ett godt stycke närmare stranden, verkligen icke utan en viss glad tillförsigt. Med venstra handen uppbar han den nu till. medyetande återkomna qvinnan, hvilkens andedrägt värmde hans kinder. För hvarje gång hennes böljande hår snuddade vid hans ansigte, lopp en rysning genom hans lemmar, och han erfor en oförklarlig känsla af motvilja och afsky för henne. Emellertid upphörde han icke att arbeta för hennes räddning, En förfärlig blixt, omedelbart åtföljd af en knall, starkare och längre än alla de föregående, genomfor rymden. Ett blekt, hemskt sken belyste himmelen och oceanen — och vid detta sken såg han qvinnans ansigte. Hennes ögon yoro med ett uttryck af dödsångest fästade på honom, och hennes långa ambrafärgade hår flöt på vattnet. Då igenkände de hvarandra, dessa båda, som en gång varit förenade i synd och brott,