Dagens Nyheter – 9 december 1873, sida 2

Mer än en tredjedel af besättningen hade redan kastats öfver bord och uppslukats af vågorna; de öfriga höllo sig fast vid vanterna och vände sina likbleka ansigten mot land, under det att deras ångestrop genomträngde natten. Strathmore mätte med säker blick afståndet mellan de skeppsbrutne och stranden — och han insåg fullkomligt, att ingen, huru stark och skicklig han än måtte vara, kunde utan största lifsfara simma deröfver. Dock ropade han till folket, som stod bredvid honom: — Skaffa mig ett tåg, som är starkt och tillräckligt långt. — Här har jag ett tåg, mylord, svarade hans skogvaktare. — Ingenting är att göra, ers nåd, utlät sig en af torparne.Gud må veta, att jag gerna skulle våga hvad som helst för att rycka de arma. stackarne ur dödens käftar; men det tjenar till ingenting att försöka... Till och med om vi hade en båt, skulle ingen komma fram med lifyet genom en sådan. storm. — Sannölikt icke, svarade Strathmore i likgiltig ton, under det han böjde sig fram för att med händerna pröfva tågets styrka. Männen stodo omkring honomjbleka af oro och förskräckelse, samt blickatle än på vraket, än på hvad han företog sig.