Dagens Nyheter – 6 december 1873, sida 1

-— Uv. sysselsättor sig med de leftande och glömmer äfven de bästa, så snart de dött, samlar den kärleksfalle Guden dem alla här invid sin kyrka, såsom ett utsäde för uppståndelsen. — Tala icke om sådatå saker, Lucilla; hvarför tänka på döden, då du befinner dig i lifvets vårt : Lveilla svarade icze; tankfall ordrade hon det länga gräset och mMurgrönoras, som betäckte? en enkel grafsten. Under det att hon var sysselsatt härmed, varssblef hon inskriften på den mMossbalupna stenen; denna inskrift hade förut varit dold och bestod af ett enda namn: LUCILLA, Förskräckt uppgaf hon ett svagt anskri. — Nello, ack se då — mitt namn! Carryll lutade sig fram och blef icke misdre förekröekt än hon öfver en tillfällighet, som ju väl kunde sakna hvarje betydelse; Det väckte en pinsam känsla hos hönom att läsa det tjökade namnet på en grafvärd. Och anmärknibgsvärdt var det verkligen att här på denna afsides belägna bykyrkogård — der sedan århundraden tillbska endast bonafolk begrafvits, under det att dö stolta hefrarne till Whithe Ladies hvilade i sitt mausol6 — finna detta ovans liga namn. — Ditt namn? Nej då; men hvems namn