Dagens Nyheter – 4 december 1873, sida 1

ännu ej till fullt medvetande väckta hjertas känslor, Dessa tårar förskräckte honom — de synteö honöiå hång äll deh ömisorg och försigtighet, hvarmedhan för att försona sitt brott sökt bevara detta kära barn från allt öndt. Hennes gråt, hennes våldsamma snyftningar söndersleto hans själ; ömt lyftade han henne upp från marken och ärog henne till sig, till dess hennos lilla blonda hufvud hvilade mot hans bröst. on Lucilla, mitt barn, hvad bar man gjort åt dig? Har någon vågat bedröfva dig, leka med dina känslor? Hon blicksde nu upp till honom och sade i en ton af fruktan, som på samme gång var så bedjande: — Nej, nej. Jag vet icke hvarför — jag vet ännu icke hvad det är... Knappt hörbart uttalade hon dessa ord; hennes ansigte var helt blekt, och hon undvek fortfarande att möta hang blick — då hördes någon komma gående bland de yppiga buskväxterna, och ryckande sig lös ur hans armar, flydde Lucilla sin kos, innan han hann qvarbålls henne. Valdor träffade hon icke mera, Fransmannon nalkades fontänen, der Strathbmoro stod tyst, kall och blek under palmeinas och bananernas blad. Väldor höll ett öppet bref i handen, då han skyndsde fram till sin vän, som icke tycktes märka honom. ETRATEMORE. IL. 20