Dagens Nyheter – 2 december 1873, sida 2

Hon hade visst icke förstått hvad han menade, långt derifrån; och dock uttryekte hepnes röst så mycken ovilja, som gerna lät sig förenas med hennes af naturen så milda lynne; ty hon kände i mitt hjerta, att detta tal var ohöfviskt. — Ja, ni har ännu intet pegrepp om er egen skörhets makt! utropade Valdor med bitterhet: Huru ssketisk Strathmore än må synas, kuppa dock de passioner ännu ej vara döda hos bonom, af hvilka han en gång beherrskades i lika hög grad som nu af sin äregirighet. Knappt voro dessa ord uttalade, förrän han ångrade dem; ty af deras verkan kunde han se, huru föga välbetänkta de varit. Som en liten skrämd fogel blickade hon på honom med stora ögon, under det att en mörk rodnad af harm och blygsel utbredde sig öfver henves anlete. Endast med möda kunde bon andas. Hvad hon sldrig fruktat, aldrig anat, derom hade nu hans yttrande plötsligt upplyst henne, liksom blixtstrålen för vandraren upptäcker den nära afgrunden. Och lydanaa en fira manicg, påskyndade bon farten samtflydde ifrån honom, så fort hästen förmådde springa: Snart uppbann bon det öfriga sällskapet, som ridit ett stycke före henne och Valdor. — Lucilla, hvad är det som gjort dig så förskräckt? frågade BStrathmore, som med förvåning märkte hennes glödande rodnad,