Dagens Nyheter – 1 december 1873, sida 1

— Lucilla, se på mig! bad ladyn, som blef allt mera orolig: Hennes förskräckelse tillväxte, ju längre Lucilla fortfor att tiga och ideligen skifta färg. Den unga flickan upplyftade ändtligen hufvudet med en qväfd suck, och då lady Castlemere mötte hennes öppna, ärliga blick, kände hon sig något lugnad, ehuru uttrycket i denna blick syntes ännu vemodigåre än vanligt. Om hennes fruktan var grundad — och hon bad innerligt till Gud, att dem icke måtte vara det — så såg hon dock, att Lucilla ej kände sin egen hemlighet. Hon böjde sig ned och kysste henne. — Gå nu och lägg dig, min älskling, såde hon; det är sent, och på Silverrest har du fått vänja dig vid att gå tidigt till sängs om qvällarne. Men ännu ett ord, Lucilla: den frågas, som du gjort mig, skall du väl aldrig framställa till någon annan? — Det skulle din förmyndare säkert icke tycka om. Ett matt. stolt leende utbredde sig öfver Lucillas aztete, när hon roste sig upp och svarade: adame, ni kan vara förvissad om, amn är qmig alltför heligt, fö jag lättsin: språka mel hvej helst ågot sem-rörer honom Jag sis aldrig ha kunnat förmå m att frågad någon nan än er om lord Cecil förflutna Mif.