Dagens Nyheter – 28 november 1873, sida 2

bedrägligt sätt ha blifvit behandlad af Hallberg, i det denne, då Andersson, som på hösten 1871 af Hallberg lånat 800 riksdaler mot revers och såsom hypotek lemnat en inteckning å 4,000 riks. daler i hans hus nr 8 qvart. Pelarbacken större, kom för att betala sin skuld till honom, nekade att utlemna inteckningen. Hallberg hade i stället hotat att låta lagsöka honom, såvida han ej till Hallberg utbetalade de 4,000 riksdaler, hvarå inteckningen lydde. Andersson frågade gig nu till råds hos häradshöfding Gahn, hvad han i detta fall hade att göra. Sedan Häradehöfding Gahn på fråga till Andersson fått veta, att denne ej hade det ringaste bevis på, att inteckningen. blitvit till Hallberg öfverlemnad so n hypotek, ansåg han det bäst att söka komma till en personlig uppgörelse med Hallberg. Han begaf sig derför till Hallberg, framställde förhållandet och frågade, om han ej vore villig till något slags uppgörelse. Hallberg visade sig då ej obenägen för detta och sade, att om han finge 1,000 eiler 1,200 rikadaler kontant, såvidt vittnet mindes rätt, skulle han återlemna inteckningen. Ett bref, som häradehöfding Gahn kört efter sitt första besök hos Haliberg erhöll från denne, framlemnådes derefter till rätten, och var detta af innehåll, att Hallberg ej var mot ett ackord. Häradshöfding Gahn framställde sedermera detta sätt till uppgörelse för begaren Aadersson, men han svarade derpå, stt han ej kunde anskaffa några penningar. Brefvet framvisades derefter för Hallberg med förfrågan om han skrifvit detsamma. Efter att till en början, som det tycktes, hafva för afsigt att bejaka denna fråga, ändrade han sig plötsligt och förnekade fräckt att någonsin ha. haft med detta bret att beställa. Han påstod det vara osanning, ett han sagt sig vilja återlemna inteckniogen, för 1,000 eller 1,200 rdr samt frågade biradshssding Gahn, huruvida han ej påminde sig, att Hallberg sagt sig vid ett tillfälle vilja efterskänka räntan på de 4,000 riksdalerna; någon efterskänkning på kapitalet hade han dermot aldrig framställt. Så mycket mindre kunde han göra detta som inteckningen ej var hans, utaa mamegell Clara Victoria Lundmarks, hvsis affärer han sköter På grund af vidsträckt fullmakt. Att inteckovingen var hennes hade hän ständigt framhållit. s Häradshöfding Gahn svarade, att han ej kunde påminna sig, att Hallberg velat låta afdraga endest rästan å inteckningen, men att det väl vore möjligt, att kan haft denna utsago. . Häradshöfding Nilsson företrädde derefter. Bagaren Andersson bade i april månad 1872 besökt honom och frågat sig till råds angående de omttändigheter, i hvilka han råkat med Hallberg. Häradshöfding Nilsson rådde då Andersson att antingen intressera poliskammaren för saken eller ock komma till en uppgörelse i godo med Hallberg. I den genare afsigten besökte han äfven Hallberg och denne var då ej emot att ingå på en jemkningssomma samt återlemna inteckningen. Sedan häradshöfding Nilsgon äfven talat vid polismästaren Östlund i saken och denne förklarat att Hallberg var illa känd hos polisen, men att här knappast någontidg yore att göra i brist af bevis, hade han sig ej vidare bekant i saken. Hallberg bestred derefter på det högsta, att han visat eig beredvillig att ingå på något slags ackord. Då han ej var egare till inteckningen, kunde han j ingå på eh Bådan. Förre handlanden Klint hördes derefter. Han, hvilken förr brukat uträtta åtskilliga uppdrag för Hallberg, var den som emottog inteckningen af Hallberg för att genom öfverståthållareembetets kansli få Andersson ålagdt att betala inteckningssumman. Klint skulle för detta få äf Hallberg en hederlig provision. Detta skedde den 30 november 1872. Len 9 december föll öfverståthållareembetets utslåg, hvarigenom Andersson ålades att betala hela inteckningssumman. Andersson besvärade sig deröfver i hofrätten och högsta domstolen, men båda dessa gillade öfverståthållareembetets dom. Klint hade några gånger talat vid Andersson, hvarvid deune beklagat att han så blifvit behandlad af Hallberg; men då Andersson ej kunde bevisa något, var dervid ingenting att göra. Han hade till sjut öfverlemnat inteckningen till vaktmästaren Lind, hvilken skulle erhålla densamma såsom säkerhet för ett lån af 1,000 rår, dem ban försträckt Hallberg, enligt bvad Klint hört. Han påminde sig äfven, stt under det målet hvilide 1 hofrätten, EEE låtit erbjuda Andersson en större rubatt, om hän ville inlösa inteckningen. Ett uttryck af Klist under hans vittnösmål, tt han lemnade sin anställning bos Hallberg när han märkte att det ej. var eå helt med inteckningen, gaf Hallberg anledning att under hättiga åtbörder förklara att vittnet talade osanning. Hallberg, som ett Par gånger förut af ordföranden blifvit uppmabsd ätt iasktraga eft mera passande uppförande, befälldes nu att vara tyst. — Nej, sade Hallberg; jag skall fråga vittnena de fråzor jag vill. — Nej, ni får endast fråga de frågor, som domstolen vill, svarade ordföranden. -Hvad: tjenar det till att stå här då, -sade Hallberg. Skall man ej få framställa frågor till vittnena? Han eädederefter stt han genom domstolen villecha framställd den, som det oss tyckes ganska besynnerliga, frågan till Klint: burovida denne ej qvarstannade: på em plats bos Haliberg äfven sedan han märkt att det ej var så aldeles helt med inteckningen. Domstolen förvägrade honom emellertid att framställa en dylik fråga; mot detts anmälde Hallberg missnöje. Derefter hördes ogifta Johansson. Hon hade såsom bin egendom indekaft . den oftenämda inteckningen från 1860 till dön 24 oktober 1871, då hon transporterade den med full egånderätt på bagaren Audersson. Arbetskarlen Bärkman hade bevittnat denna transportering tillika med en musiklärare Wallin, hvilken pu vistas i Finland. Vaktmästaren Lind hördes slutligen. : Denne hade åtskilligt att berätta om penningtravsaktioner mellan bonom och Hallberg, men hörde