Dagens Nyheter – 27 november 1873, sida 1

bröt aldrig sitt ord, vare sig i enskilda eller offentliga angelägenheter. Ett gäckande löje krusade Strathmores läppar. — Jag gaf dig lof att hoppas, ja visst; men det blir din sak att bereda en grund för förhoppningarne i verkligheten. Jag sade dig icke att jag skulle direkte eller indirekte verka till din förmån; du måste sjelf förvärfva dig segern. Om du förstår så litet af älskarens konst, att du redan börjat förtvifla, så beklagar jag dig, mera kan jag icke göra. — Men — huru skall jag, då hon har så många omkring sig, kunna egna henne min hyllning? återtog efter någon tvekan den unga mannen. Strathmore gjorde en axelryckning. — Är du så tefatt, min käre Nello, så gör du klokast i att uppgifva all tanke på frieriet. Så talade han; och dock önskade han verkligen innerligt, att Carryll måtte bli Lucillas make. Om hennes hjerta beosvarade hans ömma låga, skulle hennes lycka i Strathmores tanke blifva vida bättre betryggad än genom hvilken som helst af de förnämligare frisre, som nu trängdes kring henne. Men han, som eljest ville styra öfver allt och alla, fästade i detta enda fall intet afseende vid tina egna önskningar: ingen annan än Lucilla sjelf skulle bestämma öfver Lucillas hand: