Dagens Nyheter – 26 november 1873, sida 2

-—-— AVR aldrig frukta mig; har jag icke hittills på allt sätt sökt göra dig lycklig? Hon såg på honom, helt förvånad öfver att han, den stolte statsmannen, var så angelägen om att höra detta erkännande upprepas af ett barn, som hade honom att tacka för allt. Men derefter smög hon sig närmare intill honom, förde sin arm kring hans lif, och i det hon lutade smitt hufvud mot hans bröst, blickade hon in i hans ögon och sade med ett uttryck af den innerligaste hängifvenhet. — Skulle jag frukta er? Nej, aldrig, aldrig! Hvem skulle jag väl älska och ärg, om icke er, för hvem skulle jag hysa förtroende, om icke för er, som mer än ersatt mig förlusten af minga föräldrar? Han smekte ömt hennes hår och kysste henne på pannan, i det han svarade: — Tänk alltid så om mig — se alltid i mig en vän, som gjort till sitt förnämsta lefnadsmål att vara en fader för dig i den förlorades ställel Men hur har du kommit hit, Lucilla? Jag visste icke, att du redan var på slottet, då ju min mor icke bestämdt uppgifvit dagen för sin ankomst. ; — Vi anlände för en timme sedän. Lady Castlemere befann sig bättre, och jag var så otålig att få återse er och att komma till White Ladies. Hvad det är för en ståtlig boning! Dess forntida och storartade högtidlighet behagar mig på det hög