Dagens Nyheter – 22 november 1873, sida 2

Förvgirrad och med en undrande min stirrade unge Carryll på honom; hau visste icke om han vågade tro sing egna öron. Han hade ofta hört talas om Strathmores förakt för rikedomen och hans ädelmod; men som han aldrig fästat sig vid eller reflekterat öfver detta tal, förvånades och rtördes han nu i högsta grad, då han sjelf fick erfara dess sanning. Och han begynte att i de varmaste ordalag betyga sin tacksamhet. Men Stratbmore afbröt hans känsloutgjutelser; han tyckte icke om att man tillräkzade honom förtjenster, som han icke egde. — Inga tacksägelser, sade han. Jag förtjenar ej, att du tackar mig; det är icke välvilja för dig, som förmår mig till hvad du anser vara så mycken tsck värdt; jag gör det endast och allenast för hennes skull, och icke för din. Du hoppas att Lucilla älskar dig, och jag önskar, att hennes kärlek må blifva lyckosam. Jag skulle ha sagt detsamma ät hvarje annan man vid din ålder, som hyst samma förhoppning. Xnglingens varma hjerta, som tacksamheten öppnat, tillslöts åter, då han hörde dessa hårda ord. Men ett visst uttryck i Strathmores eljest så lugna stämma ådrog sig hans uppmärksamhet; han tyckte sig höra, att en undertryckt smärta gömde sig bakom stelheten och kölden. Till en början tög han; men hans frimodiga natur öfvervann snart förlägenheten, och han utbrast: