Dagens Nyheter – 21 november 1873, sida 2

J mete TT jar framdeles en gång kommer att: förlofva; sig; omtäla hennes bärkomist. Har du aldrig tänkt härpå? Z — Åbjo, jag vet väl hvad ni menar mön det skoll VNärig ske. Så lugat som hans svar var, så orubblig vår ock bhauw föresats. Han svor ifiom sig, att ingen dödlig någonsin: skulle erfara den sorgliga homligbeten: Mot den man, hvilkön egde i sin makt att upplysa Lueilla om stt han, som: hon äradeioch älskade, som gifvit henne allt hvad som: gladde henne, och för khvilkew:bon kvarje dag uppsände varimå böner till himlen, mördat hennes egen fader; skulle ju hav; den stolteStrathmore, iagenting förmå, bam skulle blihänsslaf, och — någonting sådant kunde naturligtvis icke få ske, — Men huru skall-det välvundyvikas? Hon blickade i hans. kalla ögon och såg, hurt deras uttryck blef -allt mörkare och mörkare. Hans yrede var supptänd; men han återhöll densamma och svarade i en isandöa ton: — Det skall jag visa er, när tider kommer; För närvarinde må det vara: er nog att väta; att ingen skall undfå del af bemligheteh; ty .det var hans vilja, likasom min, att den måtte för evigt begrafvas: Hon reflekterade någrå ögonblick öfver hans ord och sade derefter med en viss tvakan