Dagens Nyheter – 14 november 1873, sida 3

Besatt! Pater dAlzon, som nyligen förde ett antal franska pilgrimer från Nimes till Lourdes, sade i en predikan, som han höll på sistnämda ställe, att han velat läsa en messa i den heliga jungfruns grotta, men att han ej gjort det, emedan juogfrun visat sig för hov nom öch sagt: Låt mig ha grottan i fred, jag behöfver den för att kunna göra under verk. En jopanesisk afrättulng. Times har i ett bref från Japan erhållit följande bev rättelse om en japanesisk afrättning. Jag gick ut åf blott nyfikonhet för att se en afe rättniog vid Yeddo. Jag ångrade det sedan, emedan det var det mest vidriga skådespel, som gjordo ett högst smärtsamt intryck på mig, Brottslingarne voro åtta till antalet, hvaribland en qvinna. De afrättades alla med svärd. Exekutionen försiggick med en förundransvärd skicklighet och köld, och ingen af de dömde, ej en gång qvinnan, visade det minsta symptom af fruktan. Inom den utstakade spetsgården voro trenne gropar gräfda, mellan hvilka var en liten jordvall; på denna var on matta utbredd, derå brottslipgarne skulle knäböja. Å ena sidan af spetsgården sutto två japanesiska domare på stolar för att se att allting gick riktigt till. Jag hade min plats midt emot sjelfva afrättningsstället, på ungefär 3 alnarg afstånd, Brottslingarne voro uppställda i en rad på den andra sidan af spetsgården, med förbundna ögon. Hvad som mest slog mig med förvåning var den ohyggs liga kölden hos bödelns biträde, en yngling ej 18 år gammal. Han gick till hvar och en af de stackars lifdömde i sin tur, gaf honom ett slag på axeln, ledde honom till afrättsplatsen och fick honom att kväböja på mattan, Derefter blottade han delinqventens skuldror, böjde hans hufvud framåt och sade: Dot är färdigt, och ögonblickligt var brottslingens hufvud skildt från bålen. Yngliogen, fortfarande med famma lugna småleende, tog upp hufvudet, slog något vatten ötver ansigtet för att dermad bortskölja blodet och framvisade det sedan för domrarne, hvilka nickade och tecknade åt honom att gå till den följande, Bödelsbiträdet gaf derefter den döda kroppen ett slag mellan gkuldrorna för att utdrifva blodet och kastade den sedan åt sidan som om den varit en trästock. Derefter utförde han samma nöjsamma skådespel med den följande, Jag hade aldrig tänkt att en menniskas hafvud kunde: komma af så hastigt; det var som när man hugger af en kålstjelk, dock med ett egendomligt förskräckligt ljud — som när man skär i kött. Ea stor mängd japanesare voro närvarande som åskådare, deribland åtskilliga qvinnor och barn. Detta folk upphörde hvarken att äts, röka eller prata under hela tiden, görande-anmärknicgar öfver afrättvingen, afbrutna af kögljudda skrattsalvor, alldeles som om de hade varit på en teater. Här gäller det lifvet. Följande historia omta!ss i en engelsk tidning: För ej längesedan åkte en prestman landsvägen framåt. Derusder fick han syn på en man, som gick till till fots med sin natteick i band. Vägen var mycket smutsig i följd af långvarigt regnväder, Med den artighet, för hvilken presten var känd, frågade-han fotvandraren, en i-orten helt och hållet främmande person, om denne ej ville taga plats bredvid honom i chäsen och åka med honom, Anbudet mot togs tacksamt och samtalet blef intressant nog, rörande sig kring både ett och annat. Men presten, som önskade att samtalet skullo ta en högre riktning, frågado den främmande plötsligt om han var beredd att dö. Deone, som ej kände den persons embete, hvilken hade inbjudit honom att äka med sig, misge förstod hans mepviog, och troonde att här skulle börjas en farlig lek, hoppade han ögonblickligen ned ur chäsen ech sprang i lera och vatten som gällde det lifvet. Presten, som ville låta den främmande veta att här iogen fara var å fårde, ropade med full hals att han skulle stanna, Men denne fortsatte än värre sin fart lik en skrämd hare, utan att hvarken höra eller se. Vid sin plötsliga flykt lomnado han nattsäcken efter sig, och presten blef i följd af sitt-niti-embetet rikare på en gröfre skjorts, ett par trådslitna byxor och — en liton bränvinsflaska.