Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 2

Eldsvådan vid Fredsgatan. Klockan var framåt 2 natten till gårdagen, den tid då Stockholm ändtligen inslumrat från sina mödor och besvär eller från sina nöjen och förströelser. Natten var lugn och stilla och månen log från den klaraste stjornbeströdda himmel öfver hufvudstaden. Men plötsligt höras ljud i den tysta natten, först dofva och dunkla, sedan allt tydligare. Man väcktes småningom ur sin sömn; man kunde till en början ej förklara de egendomliga ljuden utifrån; men snart blef det klart, ju starkare dessa tilltogo, att det var klämtslag, Elden var lös! Man fortfor ändock i förstone att vara villrådig, men de dofva slagen från Storkyrkotornet, ackompanjerade af diskanten från Tyska kyrktornet, utskallade allt högre och högre, allt vemodigare och vemodigare: elden är lös! Man skyndade ut. Det var ej längre från Storkyrkooch Tyska tornet ensamt man hörde klämtslagen, nej, alla stadens kyrkor instämde nu i de sorgesamma melodierna. Det var som en sammanringning till något fruktansvärdt, det ljöd såsom begrafningsklockor öfver något... man visste ej hvad. Från tornen tindrade ljus; det var som något jättelikt öga i natten plötsligen vaknat och blickat i rymderna efter något förskräckligt som händt. Hvad har händt? Vi blicka ovilkorligen uppåt. En rök, till hälften purpur, till hälften eld, som man tycker, vältrar sig öfver husen vid gamla Norrbro. Man påskyndar sina steg, man börjar ana det värsta. Det synes en alldeles som arfprinsens palats stod i ljusan låga, ty derifrån tyckas de väldiga flemmorna vältra sig. Innan man vet ordet af är man öfver Norrbro. Nej, palatset brinner ej; det är huset midt emot, nr 18 Freädsgatav, tillhörigt kapten R, af Palin, Midt bland olycka och elände, midt bland sorg och förspillda menniskolif kunde döck ingen stå på Norrbro denna natt vid detta skådespel och ej utropa: huru skönt, huru rysligt skönt! Flammorna från det brinnande huset upplyste hela torget, hela qvarteret, all! Det var ljusare här än på den mest strålande vårdag; hvartenda fönster i operahuset sken som det klaraste guld; slottet framstod i bakgrunden som en plötsligt i ljuset framsprungen -Fata Morgana; Norrström sorlåde med gullgulså vågor-och Gustaf-Adolfs-statyn syntes plötsligt ha fått lif, i hvarje ögonblick liksom i färd att spränga fram. å Men vi vända oss från dessa scenerier; vicha ej rättighet att sysselsätta oss med dylika; verkligheten öfverträffer bär allt hvad fantasien kan måla; Den öfversta våningen af huset omgifves af flammor; de växa, de förstoras, de Yvredgas. Liksom med långa tungor slicka de begärligt det palats, som befann sig i deras närhet; det var liksom ett odjurs smek med sitt offer, Men hvad synes deruppe högst på takåsen, i vindskuporna af det fyra våningar höga huset. Menniskor, menniskor! Det går en enda darrning genom hela massan der nere på torget. De olycklige döräppe växa till antal; det var nyss en, nu är det två... tre... sex... Lågörna hafva väckt dem, trappan till våningen under dem har störtat. Under, omkring och öfver dem är eld, endast eld. Girigt börjar detta hungriga odjur att angripa deras här, deras hätder, deras ansigte. Hvad är att göra? Skall man krossa sig möt gatan eller brinna upp? Här stå de, oklädda som de kommit ur sina bäddar. Det är en scen ur Lidners Spastara. En rörelse visar sig bland folket på gatan. Man har lyckats anskaffa större gollmattör. Man håller upp dessa. Störta ned; störta ned! ropas det. Hvad är: att göra? Hvilka rysliga alternativ! Men det går ej an att längre vänta. Först störtar ett fruntimmer ned. Förfärliga fall! Hon lyckas icke komma på den uppräckta mniattan, hön faller möt gatan, sönderkrossar refbenen, sönderkrossar underkäken, upptages sanslös och föres till lasarettet. Den ena efter den andra störtar sig sålunda ned, drifven af förtviflan och elden. Alla förderfva sig mer eller mindre, en bryter af sig ryggen, en annan göres ofärdig på annät sätt. Mattorna förmildra fallen vissörligen, men oskadaäd blir ingen. En eller ött par räddningestegar skulle -ha förekommit denna hemska tragedi; men dylika öfverflödighetsartiklar består Stockholm sig naturligtvis ej. Hellre må menniskolif Springa! Lågornå förminskas ! Söx personer bafva fallit offer för ett brandväsendö, Hvars likö