Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 2

blick, som förlänade hennes ansigte en så sällsam melankoli, en så rörande skönhet. -— Då ha vi ssmma önskan, ni och jag, yttrade hon. I den mån tiden förrinner lägga sig sllt djupare skuggor öfver -soluret i trädgården och öfver sanden vid vikens strand; och så lärer det också vara med menniskolifvet, efter hvad det säges: Är det sannt, lord Cecil? ; -— Ja, en sorglig sanning, mitt barn. Hon ryste ofrivilligt. — Ack! derför önskar jag, att mitt lif alltid ville blifva sådant det nu är. Jag är så lycklig, och jag fruktar skuggorna... I skuggan förgås blommorna, vet ni väl; de dödas af mörkret och af längtan efter psolen. På samma sätt skulle det också gå med mig. — Tala ej så, Lucilla; utropade han häftigt och fattade hennes båda händer. Fruktan? Mörker? Hvad ha de med dig att göra? Dig skall intet ondt vederfaras. Öfverlemna lugnt åt mig att sörja för din framtid; jag skall lsga att den blir sådan com den bör vara — d. v. s. glad och bekymmerfri som det närvarande. Inga skuggor skola någonsin falla öfver ditt lif. — Icke så länge ni beskyddar mig åtminstone. Och när hon i en teoksam, kärleksfull ton yttrade detta, träffade honom hennes leende såsom kallt stål. Emellertid lutade