Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 1

ma 17 mden för längesedan begrafne brukade le i sin ungdom. — Lucilla! Han reste: sig upp, och-hon sprang in till honom för att låta honom kyssa sin klara, liljehvita pånna. Det var den smekning, hon vanligen fick mottaga af honom, såsom ett barn af sin fader. Mildt och bjertligt fattade hon hans båda händer, och blickande honom djupt in i ögonen, utbrast hon förtjust: — Ack! ändtligen är ni då här! Ni har varit så länge borta: — Så länge! Har du då saknat mig? — Mitt bjerta saknar er alltid, när ni ej är hos oss. Han -smålog.Hennes svår gladde honom; ty redan.för många år sedän hade han beslutit att fästa denna unga varelses kärlek och tacksamhet vid sig. — Och finner du dig lycklig, Lucilla? frågade han. henne; Hon skrattade; såsom blott ett barn-kan skratta, törhvilket allt hvad sorg och smärta heter ännu är fullkomligt obekant. — Det frågar ni mig alltid! Lycklig? Mitt lif är ingenting annat än lycka. Jag kan knappt föreställa mig hvad ett bekymmer vill säga. Många gånger har jag försökt det; men det är mig omöjligt. — Gud vare lof derför! sade han sakta STRATHMORBE, 3