Dagens Nyheter – 13 november 1873, sida 1

Det var då sant, och Nya Dagligt Allehanda var väl underrättadt, när det antydde att hr Fredrik Due skulle blifva svensk-norsk minister i St Petersburg. Till denna vigtiga post har då icke funnits att tillgå någon mera framstående personlighet inom den diplomatiska kåren. Det vore väl ej för mycket begärdt att svenska kronan åtminstone i St Petersburg alltid borde vara representerad af svensk man. : Men om detta anses onödigt så borde åtminstone dem nmorrman, som erhåller detta höga förtroende, hafva lagt i dagen några andra egenskaper än att vara en utmärkt mans son och en hygglig man. Vi afse icke att klandra hr Due för det att han visat sig medgörlig, utan det är hela det odugliga befordringssystemet inom vår diplomati som vi klandra och hvars frukter ändtligen erhållit sin rätta smak. Under en följd af år hafva konsiderationer för folks börd och slägtförhållanden fått göra sig gällande, och om verklig duglighet på en diplomatisk post har sällan varit fråga. Välmeningen, att vilja göra de beskedliga till nöjes, har gått så långt att hvarje i de hofsammaste ordalag framställd erinran om de använda personernas olämplighet tillbakavisats såsom ohemul klandersjuka. Nu visar det sig likväl att i allt hvad man yttrat om våra diplomater icke legat någon öfverdrift, utan haåfva de och det system som blifvit följdt vid deras utbildande varit vida underhaltigare än någon kunnat föreställa sig. Då hr utrikesministern under mer än sex månader sökt och frågat för att en dag kunna få svensknorska ministerplatsen i St Petersburg återbesatt, så har icke något annatresul-, tat kunnat ernås än det nu kungjorda, som är grande misere ouverte, Vi beklaga general Björnstjerna att vara chef för en sådan invalidtrupp; han har icke dänat densamma och således icke vållat de förhållanden, som nu ingifva bekymmer, men om han icke lägger i dagen några handlingar i syftning att rensa bort surdegen och förekomma inträdandet i utrikesdepartementet af ringa begåfvade adepter, blott derför att de hafva rekommendationer, så måste vi ställa våra förhoppningar till riksdagens omdöme. Det kan icke af oss ifrågasättas att riksdagen skulle vägra hela anslaget till. 3:dje hufvudtiteln, men vi anse att sådanaförmågor som många der aflönade böra kunna erhållas för godt pris, och derför torde riksdagen icke böra försumma att när frågan om löneförhöjningar förekommer, då göra en passande besparing på 3:dje hufvudtiteln af t. ex. fjerdedelen af hela anslaget. Det är desto mera skäl att en gång försöka på den vägen framtvinga en förbättring, som det visat sig att hvad regeringen år 1856 genom exc. Lagerheim förespeglade, nemligen att man skulle få bättre diplomater om deras inkomster höjdes, alldeles icke slagit in.