Dagens Nyheter – 12 november 1873, sida 1

-— 14 -—tycker väl ändå mera om mig än om foglarne och blommorna? De känna ingen smärta. — Jo, det tror jag ändå, wvarade hon fundersam. Tänk bara, med hvilka förtviflade och bedjande blickar foglarne möta den som nalkas och hotar deras bo, och huru de sörja och längta när de förlorat den de hålla kär; och tänk, huru blommorna vissna, när man flyttar dem ur solen, och huru de, afplockade, dö i din hand! Ack! mig gör det ondt att se en blomma plockas eller söndertrampas, Nello. Vi kunna icke veta hvad hon Jider. Hennes allvarliga ögon fylldes med tårar. Hon var så ömbjertad; men denna alltför stora känslighet innebar, tyvärr, icke ringa vådor för hennes lefnad. Den unge Carryll förstod henne icke; han följde. ej ens hennes tankegång. Under de långa år, som de lefvat tillsammans, bade flickans djupa, poetiska känsla alltid varit ofattlig för gossen; men nu, likasom under hela deras barndom, betraktade han alltid hvad hon sade och gjorde såsom mnågonting bögt ooh heligt, som han endast derför icke kunde begripa, att hans väsen var så mycket lägre och råare än hennes. — Hvem skulle vilja göra blommorna ondt, då du talar för dem, ZLucilla? sade han kärleksfullt, Men eftersom du skänker dina