Dagens Nyheter – 8 november 1873, sida 3

mot hans hus i Champs Elysbes. Han går mot dem och frågar, hvad detta skall betyda. Den ene af dem svarar raskt i äkta gatdialekt: vår far är glasmästare och vi sörja för att skaffa honom arbete. — Jaså, svarar Nelaton, griper begge pojkarne och håller dem fast med den ena handen, under det att han med den andra begagnar sin käpp till att genomprygla dam på det eftertryckligaste, jag Än fekaro och sörjer för att skaffa mig göromål. Bismareksdyrkandet i Wien, Under Bismarcks besök i Wien stod en efter middag en mycket högväxt man med intelliv gont blick framför en utställning af juveler i den ungerska afdelningen. Med spänd upp: märksamhet betraktade juveleraren mannen och mumlade: Så måtte han ha sett ut, då han stod vid Frankrikes gräns! Juveleraren tog mod till sig, trädde fram till den storväxte herrn och sade under en djup bugning: Min herre, tillåter ni mig, såsom egare af dessa juveler, att fråga Ers Durchl,.. om förlåtelse! om det är någon af dessa, som behagar eder? Den tilltalade svarade: Vackra saker, i synnerhet denna, och pekade på en dyrbar diamantring. I samma ögonblick hade juvele raren tagit fram ringen och öfverräckte den till den höge gästen med dea försäkran, att om han godhetsfallt ville mottaga den, skulle han (juveleraren) räkna detta ögonblick för ett af de skönaste i sitt lif. Mannen syntes nås got förlägen och frågade hvad ringen kostade; men juveleraren svarade med nedslagna ögon, att detta spörsmål smärtade honom djupt, och att han med största glädje nedlade juvelen för den höge gästens fötter, Samtidigt med ringen öfverräckte juveleraren den höge herrn sitt adresskort, på det att den förväntade prydnaden i knapphålet måtte komma till rätter man, Under djupa komplimanger ville juveleraren ledsaga den höge gästen genom utställningen, hvilket denne emellertid höfligt undanbad sig. I samma ögonblick som den höge gästen försvann i mängden, hördes i motsatt riktning hurrarop och sågs ett starkt sammanströmmande af folk. Midt i mängden gick grefve Andrassy med en mycket hög man, men helt annorlunda växt än ringmottas garen,. Bismarck! Bismarck! ropade folket. Den bleknande juveleraren såg på det visitkort han hade fått af den främmande för sin dyrbara ring. På kortet stod följande ord: Edmund Schmalsen från Amerika. Väl svaradst. En gosse frågade sin läraro: Hvarför bedja vi alltid gif oss vårt dag. liga bröd och icke blott vårt bröd? Gos sens yngre syster, som deltog i undervisningen, svarade straxt: Det är för att brödet annars skulle blifva för gammalt.