Dagens Nyheter – 6 november 1873, sida 1

-—41 — Hon hade inför Gud gjort honom till en mördare. Skulle hon väl då kunna vinna nåd af honom? Var det ens tänkbart, att han skulle låta henne frånrycka sig den Jjufva hämnden? Grafvens stystnad herrskade en stund i detta rum, der hon fortfarande låg på knä, under det att han förblef stående orörlig och med samma stränga, kyliga min. — Om jag såge er nära att drunkna, och jag kunde rädda er endast genom att utsträcka min hand — så måste ni utan bjelp förgås. . Vore ni bunden vid bålet, och ett enda ord af mig kunde rädda er — jsg skulle icke uttala detta ord! Om ni försmäktade af hunger och törst, och mitt medlidande kunde förskaffa er bröd: och vatten — så skulle jag vägra er det ända till dess ni uppgifvit er anda... Detta är mitt svar! Så mycket medlidande, som ni hade, skall komma er till del, och icke mera. När dessa ord långsamt, lugnt och i en obeveklig ton yttrades, likasom hade ödet sjelft talat, genomlopp en rysning hela hennes gestalt, ett vildt jemmerrop trängde öfver hennes läppar, som om hon hört sin dödsdom förkunnas. Hon insåg nu, att alla hennes böner voro förgäfves spillda, att ingen makt kunde krossa den isskorpa, hvarmed hatet omgifvit denne mans hjerta, att hon skulle kunnat sönderslita sig sjelf midtför hans ögon, utan att detta skulle gjort mera intryck på