Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

undertryckte den i stället våldsamt eller trodde sig åtminstone hafva undertryckt den. Då Ludvig XVIII med ett penndrag strök hort 25 år af historien, förklarade han sig vilja sämmanknyta den utvecklingens kedja, som förderfliga villfarelser hade afbrutit, Han förnekade den nationella suveräniteten och påstod, att all myndighet i Frankrike hvilade i konungens hand. Detta var medeltidens konungadöme i hela dess råhet. Han var Ludvig den Tjockes, Filip dåen Skönes och Ludvig XIV:s efterföljare; herre öfver Frankrike liksom desse, i kraft af sin slägts rätt, utfärdade han författningen såsom de utfårdat sing ordonnanser. Man jemförde 1814 års författning med den engelska grundlagen och uppgaf henne vara en kopia af derna. Ingenting är orimligare än en sådan jemförelse. Aldrig har man i England vågat påstå, att hela makten hvilade i konungens person. Då Ludvig den adertonde hade mod att tals så till Fravkrike, var det icke längre sanning, det var anakronism. En förklaring är icke nog för att ur historien utplåna den revolution, som mindre åstadkom seamhällets ombildning än stadfäste den ombildning, som redan försiggått, en förklaring är icke nog för att beröfva folket dess återvunna suveränitet eller för att undertrycka en demokrati, som blifvit ett med folket. Man såg också detta femton år senare. Då regeringen ville taga författningen tillbaka, reste sig demokratin — och regeringen försvann. Författaren omtalar derefter 1830 årsrevolution och den derigenom upprättade konstitutionella monarkin, som han anfaller i skarpa och hånfulla ordalag. Man kan förstå monarkin med sin princip: den suveräne konungen, och republiken med sin princip: det suveräna folket; men man kan icke fatte dessa två principers förening, föreningen af den suveräne konungen och. det suveräna folket. Det enda sätt, hvarpå man kan undvika en sammanstötning, är genom att den ena af de båda hälfterna böjer sig för den andra, att konungen alltid rätter sig efter representationens vilja, med ett ord:att den ene af de två suveränerna afstår makten till fördel för den andre. Deitaär ett sätt, hvarpå man genom en omväg vänder åter till den brutna principen och åter bringar denna till att herrska. — Tustitutionerna från 1830 hade icke den fasthet, som man ständigt påstår. En fingerad monarki, en fingerad aristokrati, en fingsrad söndring mellan statsmakterna — det var helt och hållet en fiktion. Det fanns ingenting verkligt utom demokratin, och då denna var utesluien från regeringen, dröjde det icke läcvge förrän hon gjorde anspråk på den ställning, som tillkom henne; då fordringarna på en reform af vallagen mötte motstånd bos regeringen, blef denna kastad åt sidan. Den slutsats, hvertill Grevy kommer, är den, att i Frankrike endast republiken är berättigad och förnuftig. Efter att ha påpekat den treåriga republikanska regeringens välgörande verkningar, slutar han sålunda: Då man drömmer om att kunna upprätta monarkin på republikens ruiner, trots äen inre upphetsningen och de yttre farorna af ett angrepp på folkets viljs, för att förnya den olyckliga tvekampen mellan monarki ock demokrati, utan att frukta för en ny revolution, som nödvändigtvis måste kommas — då förvånas man öfver den partiblindhet, som icke drager i betänkande att för en enda degs triumf sätta Frankrikes lugn och framtid på spel.