Dagens Nyheter – 1 november 1873, sida 1

Den monarkiska principen torde väl nu hafva i Frankrike ådsgalagt sin oförmåga att vidare kunna föra folket framåt i en för detsamma naturlig demokratisk utveckling. Det franska folket har insett detta och derför äfven vändt monarkin ryggen. Snart sagdt alls, som äro politiskt aktningsvärda, hafva der också antingen oförbehillsamt anslutit sig till republiken, eller också stå de i begrepp att göra det. I detta afseende voro de ord, som Thiers uttalade i Schweiz under sitt vistande der på eftersommarer, ett betydelsefullt tidens tecken. När denne monarkiens gamle minister förklarade att han kommit till den öfvertygelsen, att monarkin och friheten icke kunna förenas i Frankrike, kunde man deraf sluta till hvad det liberala och framåtsträfvande Frankrike i detta fall hyser för åsigt. I dessa dsgar har i Paris utkommit en skrift, som till författare har en af venstra centerns mest framstående medlemmar, nationalförsamlingens förre president, Jules Grevy, hvilken störtades vid första utbrottet af den monarkiska komplotten. Vi hafva förut i en kortare notis omnämt denna broschyr, men då den innefattar en mycket betydande rekommendation för republiken och ett skarpsinnigt anfall på de absolutisticka sträfvanden, hvartill nu mångenstädes synas symptomer och hvilka i Frankrike gått längst, bör det kunne intressera våra läsare att få en kortfattad redogörelse för denna broscbyrs innehåll. — Grevy utgår från det obestridda påståendet, att Frankrike är ett demokratiskt land. Alla företrädesrättigheter och privilegier äro afskaffade; hvarken kungliga eller adelsrättigheter finna der erkännande. Frankrike har endast medborgare, som äro likställda inför de borgerliga ech politiska lagarne — med ett ord: landet har en demokrati, utsträckt till sina yttersta gränser. Vi hafva, säger författaren, under loppet af åttio år genom våldsamma revolutioner störtat åtta regeringar. Hvad är nu orsaken till dette i historien ensamt stående förhållande, till dessa upprepade skakningar och detta öfverflöd på omstörtningar? Jsg vet, ätt hvar och en vill framkomma med gin förklariaog ; men historien skall säga, att orsaken till dessa många revolutioner endast och allenast är den, ett Frankrike i åttio år varit em ren demokrati och att det i åttio år icke förmått organisera sig på demokratisk grund; att man, i stället för att gifva denna allsmäktiga demokrati den enda form, som för densamma är naturlig och lämplig, hårdnacksdt upprättat regeringar för att tränga den tillbaka och inskränka den — svaga dammar, som endast gjorde tjenst så länge, som den demokratiska strömmen bes höfde tid till att stiga och spränga dem. Sällsamma och sorgliga skälespelt I nära ett århundrade uttömmer Frankrike sina krafter i fruktlösa ansträngningar för att fullborda den. rörelse, som dess sociala omdsning gjort nödvändig. Demokratin har tagit Frankrike i besittning, afskaffat slla privilegier, tillintetgjort alla regeringar, som man uppställde deremot, och ändå har den icke förmått upprätta sin egen! Skulden härtill ligger dels kos demokretin sjelf, dess oerfsrenhet och felsteg, och dels hos motståndet och de derigenom upphetsade passionerna, men framförallt är orsaken att söka hos dem, hvilka uppträds oförsonligt mot demokratin och ej vilja organisera den i staten. Rogeringen af 1814 försökte icke, liksom