Dagens Nyheter – 31 oktober 1873, sida 2

— 369 — darrade, när han böjde sig ned till henne och yttrade: — Hunden är din — ivgen har större rätt till honom än du... Lucilla, eftersom alla tycka om dig, vill du då också tycka om mig en smula? Hon blickade på Honom : med : en viss för: våning; men bennes ögon antogostraxt der: efter ett allvarligt, man. skulle snästen kunnpå säga forskande uttryck; och det dröjde en stund, innan hon svarade: — Ja, Lucilla vill också tycka om er; men icke för det att ni skänkt mig hunden!... Säg mig nu ert namn, för att jag må kunna nämna det i min aftonbön. Väl förgicken oinut;, iftan hah förmådde svara; och härunder hördes han andas så tungt, så tungt. -Derpå lade -han sin hand vänligt på hennes axel, och hans stämma förrådde änru en liflig sinnesrörelse, då han ändtligen genmälde: — Ja, i din aftonbön! Gud vet, att jag behöfver de oskyldigas förböner: Tänk på mig och håll af mig; jag har varit din fars-vän. Endast genom en qvalfull ansträngning könde han uttala de sista orden, det tycktes ho: nom, som hade han måst slita dem ur pitt inners:a. Ännu en liten stand lät kan sit hand :hvila på henres axel; derpå vände han sig Om och gick, i det han med: en åtbörd befallde hunden att:stanna: hos henne; Hurden syntes icke ha någonting häremot, ty