Dagens Nyheter – 31 oktober 1873, sida 1

-— ö0d -— lilla flickans älskliga ansigte tycktes en viss sörgsenhet hvila, likasom kastade fadrens öde sin skugga deröfver. Strathmore betraktade henne, och en rysning genomlopp hans märg och ben; åter visade sig för honom detta barn, försänkt i oskuldens sömn, såsom hans strängaste anklagare; åter visade det sig för honöm såsom falrens vålnad och hämnare... Barnet log, och Strathmore darrade. Lionel Carryll såg på sin morbror, han förskräcktes öfver hans utseende, och instinktmessigt utbrast han: — Är ni sjuk, bir? Strathmore skåkade hufvudet. — Ja — nej. Gå, Nello, och säg åt min mor, att jag är här. Jag följer dig om en stund, — Vill ni då se om Lucilla? Van vid blind lydnad, vinkade Strathmore åt honom med en otålig min: — Gå, sade han, och gör hvad jeg tilisagt dig! Gossen tvekade; han betraktade sorgsen sin lilla leksyster och kastade derefter en tvifvelsam blick på Strathmore. Men som han icke vågade göra någon vidare invändning, vände han sig slutligen långsamt om och gick sin väg, åtföljd af hundarne. Strathmore blef allana med sin ånger, som åsynen af ett siumrande barn väckt till nytt lif hos honom. Han stod nu slagen, tillintetUTRATHMORN. 46