Dagens Nyheter – 29 oktober 1873, sida 2

icke skulle gifva mig någon ro, förrän jag hämnats honom, Hon tystnade ånyo; och i nattens stillhet hördes på afstånd oceanens svårmodiga brus, påminnande om de menskliga passionernas ebb och flod, som ideligen förnyas och aldrig lemna , oss. någon .ro i. lifvet. Derpå börjadehon igen med. samma sjungande, klangfulla ton: — Och jåg har hållit mitt löfte. Jag återvände visserligen straxt till mitt folk; men utan att hon vetat det eller ens. haft någon aning derom, har jag sedan beständigt följt henne i spåren och letat i mörkret efter någon anknytningspunkt, efter någon svsg tråd, som jag kunde följa för att nå mitt mål. Hon har aldrig sett mig, förutom i Böhmen samt dössutom en gång i Paris, då hon befallde sin dräng att med käppen jaga mig ur vägen. såsom en hund! Men jag släppte henne dock icke ur sigte; öfverallt har jag. följt henne, såsom det straffande ödet följer -mördaren. Ofta har mitt sträfvsnde synts. mig hopplöst, och jag har sagt till mig sjelf: KDåraktiga flicka! kan väl lärkan kämpa mot falken? Kan en. myra döda gazellen?. Huru skola då väl ding krafter förslå mot hennes:4 Men vid alla sådana tillfällen har jag åter fattat nytt mod, emedan jag beständigt tyckt mig höra hans. stämma hviska: hämnd! hämnd! — och vid tanken på det fasansfulla ögonblick, då jag såg honom badande i sitt blod och hans