Dagens Nyheter – 29 oktober 1873, sida 2

HKHungl. operan. Hugenotterna. Akustiken talar om sjungande lågort; musiken har ock sådana, och Meyerbeer använde dem på deras rätta plats. .Hugenotterna är icke lik andra operor. Det är en tendensmusik, som i syfte och utförande står ensam. Historien predikar dagligen om dessa tigrar i menniskohamn som kallas hierarker, hon beskrifver deras autodafeer, deras menniskooffer och äfven deras nyare bragder, men man hör ej historien; blotta berättelsen gör ingen effekt på vår blaserade tid. Då ljungade tonen ned som en blixt från himlen, alla musikens andar skänkte sina mest öfverväldigande verkningar och koncentrerade allt hvad harmoni, rytm, klangfärg ega skakande och tvingade de svarta bödlarne att sjelfva i det mest gripande af alla språk skildra sitt blodtörstande inre, sina infernaliska intriger och blotta hela det afgrundsdjup, hvarur de öfver menskligheten utsändt död och förhärjelse. — Historien sökte bistånd hos kon: sten och erhöll det irtikaste mått uti Meyerbeers tondrama, likasom hos den bildande konsten, då Kaulbach med sin Pedro Arbues mot mörkrets apostlar riktade sitt förkrossande dråpslag. I sanning, detta klingande stycke verldshistoria går ej förloradt för tiden. De tre första akterna af Hugenotterna utgöra endast förberedelseverket till den stora explosionen. Fjerde akten afslöjar helvetesmaskinens hela mekanism — allt illustreradt med sina rätta färger: den dystra hymnen med sina skarpt afbrutna rytmer, de stormiga musikaliska stegringarne, hvaribland den berömda trumhvirfveln med sitt crescendo och diminuendo, m. m,; och i femte akten exploderar minan. En stor kontrastverkan bortkastas vid uppföringarne, nemligen den lysande bröllopsfesten i la tour de Nesle vid sista aktens början, hvarefter skräckscenerna omedelbart inträda. Tvenne qvinliga gestalter skänka taflan det mildare behaget: Valentine, som akt för: akt från den oerfarnå, enkla flickan stegras till en högtragisk personlighet; och Margareta af Valois, denna glänsande apparition, hvars rika koloraturlyz så lyckligt betecknar den flärdfulla karakteren. Dessa båda partier, betydande motiver i det stora dramat, kunna endast uppbäras af mästarinnor, som tillika äro i sin genre; här gäller intet småplock. Huru såg det nu ut vid Hugenotternas senaste repris? Under förra säsongen hörde man artister i: den stora och operor:i den lilla genren; nu, då dessa talanger (åtminstone för ögonblicket) ej mera förefinnas, får man höra operor i den stora, med artister i den mindre genren. Förra året, då Hugenotterna kunde ges i stor stil, förekom den icke alls; nu ges jetteoperan i miniatyr och man får se det stora historiska taflan såsom ett nätt fotografikort — nemligen hvad de båda primadlonnapartierna beträffar. Dock, vi antaga att detta förhållande ej var afsedt att bli det gällande; vore detta meningen, skulle vi mot ett sådant förfarande inlägga den allvarligaste protest. Den senaste föreställningen var väl ej att Detrakts som någon normal representation af Moeyerbeers storverk, utan egentligen blott ett försök huru: drottaingen skulle taga sig ut i fröken Anna Strandbergs perron, ehuru denna musik dock ej borde användas till dylika experimenter. :Hvartill detta försök? Partiet är för denna stämma ännu alltför ansträngande och framförallt främmande för hennes naturliga genre, som är soubretten, En van artist skall finna svårighet i ett sådant fall, och än mera en nybörjare. Debätanten, ehuru något räld, var dock för väl förberedd för att tappa konceptet och presterade verkligen allt hvad man af henne kunde fordra samt dessutom ej så litet deröfver. Man vet redan af Närnbergerdockan nyvad denna bagåfvade eley lofvar samt äfven hvad hon redan förmår, och det vi då yttrade gäller ock nu, ehuru hon sedan dess