Dagens Nyheter – 28 oktober 1873, sida 2

goda bössa i handen har jag vandrat lika trygg i månskenet här vid vilddjurens musik som någonsin på Stockholms gator. Jag har under resan gjort bekantskap med Namaquas två förnämsta furstar, Wilhelm Christian vid Bath och John Afrikanern vid Windhock. Wilhelm Christian är krönt konung öfver Stora Namaqualandet och är en ganska intelligent man; han ser ut som en spanjor mera än som en hottentott. Han har gjort mycket för sitt folks civilisation och bland annat infört engelska lagar i sitt land. Sedligheten i dessa land är vida större än i Europa, lagarne i detta afseende äro här ofantligt stränga. Den man som träder i förtroligt förhållande till en gviana utan att hon är hans hustru måste plikta tio oxar, och kan han ej betala dessa böter, straffas han med fyrtio slag på ryggen af en sexdubbel flätad läderrem. I Ovambolandet medför ett sådant brott döden för båda parterna, om det ock vore konungens egen dotter eller son, En historia om en svart prinsessa måste jag berätta, emedan den visar att äfven bland de svarte finnas romantiska äfventyrerskor som väl tåla jemförelse med sådana i Europa. I Ovambo är ett konungarike Ondonga, kändt i Sverige genom Andersons resa. Ondonga har 15,000 krigare och är således, för att vara ett sydafrikanskt land, ett ganska mäktigt rike. Dess konung har en dotter som är särdeles begifven på äfventyr, men äktenskapslagarne här straffa med döden hvarje brott deremot. Denna stränghet var ej i den skönas smak, hvarför hon lemnade sin faders land och dess stränga lagar, utan att säga någon farväl, begaf sig ut i verlden till andra trakter och kom så till Damarafolken, hvilka hon lyckliggjorde med sin skönhet och sina behag. Efter att här hafva lefvat tillsammans med åtskilliga män, träffade hon slutligen en ung svensk jägare och var ett par år tillsammans med honom samt skänkte honom en son, Denne jägare vistades i Kapstaden ett par veckor förra året och kom der att bo i samma hus som jag, hvarigenom jag gjorde hans bekantskap. Han var särdeles glad öfver att ega en prinsessa och köpte i Kap åt henne en mängd presenter, hvaribland ett helt parti kritpipor och tobak. Den sköna måtte dock ej funnit dessa presenter vara nog, eller ock har nu tobaken gått upp i rök och kritpiporna blifvit sönderslagna, ty hon har åter bytt om husbonde och sprungit bort med en annan man. Konungen i Ondonga, hennes fader, har bjudit en stor summa i elfenben, om damaraerna ville hemsända henne, så att han, enligt lagen, akulle få döda henne, men de ha ej gjort det. Huru den unge jägaren bär sin förlust känner jag ej, men hoppas att han har samma filosofi som Björn och sjunger : Afrikas jord af prinsessor är full, Micter jag en står mig tusende åter. Den unge enklingen tillbringar sorgtiden vid diamantfälten och ryktet förmäler att han der håller en wine-store, eller hvad vi på svenska kalla krog, hvilket yrke der lär vara ganska inbringande. Från Barmen till Otjenbingue hade jag sällskap med den unge missionären här på platsen, Rev. Buttner, en mycket lärd man, teologie kandidat från Tyskland och som tros blifva biskop här efter Rev. Hahn, hvilken återvändt till Europa. Mr Buttner och jag marscherade före vagnarne, såsom jag vanligen brukar, och vid Lilla Barmen visade han mig den plats der vår landsman Anderson mördade en man af Jonker Afrikanerns folk, hvilket mord orsakade det treåriga krig mel. lan Namequa och Damara, som kostade så mycket blod. De flesta möbler som finnas här i Otjenbingue, både i prestgården och andra hvites hus, hafva en gång tillhört Anderson, som bodde här. Det olyckliga kriget, som han orsakade, ruinerade honom och många andra hvite; han förlorade icke endast hvad han här förtjent utan äfven sin hustrus förmögenhet; hon försörjer sig nu med klädsömnad. Anderson mistade äfven i kriget den ena foten, som han fick afskjuten i en batalj. Hans åkerjord och den trädgård han här anlagt egas nu af en tysk bonde, som derpå förtjenar mycket penningar. Här säger folket att det var Andersons högfärd som bringade honom i förderfvet, men detta tror jag ej vara rätt dömdt. Jag ror att hela felet låg i en öfverilning. Kriset var i flera år förberedt, men Anderson var ej herre öfver situationen och ej beredd åå att striden skulle utbryta så hastigt. Då an först började tänka derpå, trodde han sig