Dagens Nyheter – 27 oktober 1873, sida 3

Göken hör till klätterfåglarne och har följaktligen 2 tår vänds framåt och 2 bakåt. Han sjelf är till färgen ofvan blåsktigt askgrå, under hvit med svartgråa tvärband och till storleken ungefärligen som en kråka, med hvilken han dock i afseende på sin kropps smäckra och symmetriska form visst icke kan jemföras i öfrigt. Honans drögt stöter mera i brunt och hon är också mindre än hannen. Bådas ögon samt ben äro vackert gula och näbbet har under vid roten samma färg, men är för öfrigt svart. Ungarne äro gråbruna. Såväl de gamles som de unges egentliga födoämnen äro insektslarver, utaf hvilka de med förkärlek förtära de med hår bevuxna. Med skalbaggar och insekter hålla de också tillgodo, I början af juli upphör göken att gala: honan har då lagt alla sina ägg, kärlekens tid är förbi för dem för den gången. En temligen allmän sägen är att så snart göken får se den första höstacken plutar han att låta höra sig. I slutet af augusti eller början af september lemnar han oss, ensam, tyst och stilla liksom då han kom. Af hans vid hastigt påseende höklika utseende hur man föreställt sig, att göken på hösten förvandlades till hök, en uppfattning som redan Linn vederlagt och på hvilken väl numera ingen lärer tro. Jag har tagit mig friheten inleda denna notis genom att påpeka gökens häfdvunna anseende såsom förmodad spåman i giftermålsangelägenheter, Härmed förhåller sig så. att lika många galanden, som han efter den citerade versifierade frågans framställning, varo sig i höga och tydliga ord eller blott uti tyst tanke, låter höra, lika många år får den frågande vänta innan den efterlängtade stunden för ett kristligt äkta förbunds ingående ändtligen är kommen. Det håll, från hvilket man första gången på våren får höra göken, är af mycken (!) vigt att noga observera, ty deraf kan man något så när sluta till sing blifvande öden under årets lopp, påstår sägnen, som in extenso låter så här: CVestangök är bästangök, nolangök är goangök, östangök är tröstangök, sönnangörg är döangök. Och den som vill tro härpå, kan ju gerna roa: sig dermed, i brist på annat och bättre ni När göken gal ovanligt flitigt, väntar han regn. Gal göken på bar qvist (inaan löfvet ännu spruckit ut), blir det ett svårt år (dålig gröda med thy åtföljande hungersnöd). Om göken höres långt inpå sommaren, bådsr det en stor död (många dödsfall). Lyckas man komma under det träd, uti hvilket göken sitter och gal, omfamna eller hålla uti detsamma och önska någonting, så slår det in, gom man då önskar. Grunden till denna sägen torde vara till finnandes uti svårigheten att komma den vanligen ganska skygga göken så nära. Flera vet jag, hvilka försökt komma i tillfälle experimentera härutinnan, men blott några få, som lyckats. Huruvida dessa fått sina under gökens vingars skugga uttalade önskningar uppfyllda, är väl temligen problematiskt. En flicka af mina barndomsbekanta berättade mig skrattande, sedan vi båda hunnit bli riktigt torra bakom öronen, att hon en gång lyckades komma under ett gökträd och önskade der ock då att hon skulle få till fästman en ung herre, som hon nyss förut sett för första gången, och det fick hon verkligen; men sedan fick hon också, hvad hon hvarken hade önskat eller tänkt på, nemligen — korgen utaf samme sin fästman. Försmädligt att hon ej kom att fundera på en sådan möjlighet under gökönskningen, för att då önska ifrån sig hvad hon icke ville ha. Till sist och för sanningens skull får jag väl för min del göra den naiva bekännelsen, att också jag stått under ett träd, i hvars topp göken satt och gol. Detta var i Bellevue park vid Stockholm och trädet var den stora granen på kullen snedt emot Hase. Mitt sällskap utgjordes af tvenne de allra emå som snällaste och sötaste unga tärnor. Bäst vi en vacker vårförmiddag sutto under den nämda granen, så satt göken öfver oss. Nu gällde att passa på tillfället och jag måste säga, att den gången och i det fallet voro mina väninnor riktigt lätta på foten. I ett nu omfamnade de dels båda på en gång och dels hvar för sig den kådiga granstammen med den kraft, att de hade riktigt svårt lösgöra sig derifrån. När detta ändtligen skett, skulle jag deran; men förmodligen fann göken mindre behag uti min omfamning än uti flickornas, ty med en högst egen afskedshelsning styrde han rätt kurs på Haga och jag, jag stod der, önskande, att — han skulle suttit qvar. Hvad mina små då så älskvärda flickungar önskade sig, känner jag ej, men att de fått sina önskningar uppfyllda tar jag för alldeles gifvet, emedan de båda två nu i flera