Dagens Nyheter – 27 oktober 1873, sida 3

ljusa dagen, — Emellertid tror jag att snart sagdt midtför de mest sedesamma näsor föres i våra dunkla blygsamma skogar af allas vår favorit, göken, det mest uppsluppna Pariserlif. Vore en bestämd gökhanne och bestämd gökhona hvarandra nog, så skulle de tvifvelsutan mera troget följas åt, Väl ser man en hanne och en hona stundom tillsammans; men följer man samma hanne, så icke förefaller det som vore det samma hona, med hvilken han jemnt umgås på förtroligare fot. Han synes liksom träffa på en här och en der, och då leka de äkta makar, så länge det roar dem. Det der är ju också ett sätt, som aldrig kan leda till något olyckligt äktenskap; men — så precist lyckligt är det väl heller icke. Om en del menniskor med mera lösa moraliska grundsatser efterapat gökens äktenskap, sådant jag trott mig uppfatta det, eller göken deras, vågar jag ej yttra mig öfver. Men det vågar jag dock säga, att mången menniska leker djur och månget djur menniska. När så är fallet med djuret, är detta vanligen mera konseqvent än mennisKkan. Bå till exempel, om nu, såsom jag vill antaga, göken gillar och hyllar polygamien, så gör han det både teoretiskt och praktiskt. Men, tänk, ibland menniskor har det märkliga faktum tett sig för mig, att de som i teorien ha varit de mest inbitne gillare utaf monogamien ha i praktiken hyllat polygamien. Så underligt går det till. Likasom det hos en kinesande student just icke blir mycket allvar med studierna, så är icke heller moraliteten särdeles stor hos menniskor, som äro i saknad af ett egentligt hem. Exempel: zigenarne. — Göken förer ett sorts zigenårlif, och derför få våra pretentioner på hans moraliska halt i hans förhållande till könet icke vara alltför stora. Något bo bygges ej af gökhannen och gökhonan. Detta är ett för detta fågelherrskap höget eget förhållande. Honan lägger sitt ägg på bara marken, hvar som helst, tar det sedan i näbbet och praktiserar in det uti någon af vå-a små insektätande fåglars:bon. Efter att sålunda ha kastat omsorgen om sin blifyande afkomma på andra, alldeles oskylda varelser, låter den lilia gökhonan, ändå älsklig i sitt lättsinne, åter snärja sig uti kärlekens garn och egnar hela sin tid åt dess berusande nöjen. Dessa räcka nu i 6 å 8 dagar, hvarefter hon åter skänker verlden ett litet ägg på enabanda sätt som förut nämdt blifvit. Detta ägg lägges nu uti en annan småfågels bo o.s.v. tills hon sålunda utminuterat 4 till 6 stycken, hrilket vanligen skett före medio af juli månad. t Detta gökhonans förfarande påminner rätt mycket om vissa unga fruars, som öfverlemna sina små åt amman och sig sjelfva åt — hvad som helst, bara de ha roligt. Med lifvets djupaste allvar och qvinnans egentliga, höga bestämmelse är för dem inte så noga. Så der olika kunna en makas och moders heliga pligter uppfattas och utöfvas, men ibland fåglarne endåst af gökhonan och bland menmniskor blott af den qvinna, som fått på sin lott en mesX till man, som gör allt, går in på allt, antingen för sin kärleks eller ock för — husfridens skull, Do fåglar, som sålunda blifva helt oskyldigt välsignade med ett gökägg och en sedan deraf blifvande unge, äro vanligen D. K. H. Prins och Prinsössan Ärla (Motacilla älba), arbetskarlsfamiljen Gärdssmyg (Troglodytes europeus) och Rörsångaren (Calamoherpe arundinacea) m. fl. Gökäggen äro oproportionerligt små i förhållande till gökhonans storlek, och i afseende å färgen förete de det säregna, att hvartdera ägget liknar äggen af den fågel, uti hvars bo det lägges. Men förklara detta? — Jag kan det ej och ber pligtskyldigst om ursäkt derför, likväl till mitt försvar citerande en informators yttrande till flickorna i huset, då deras vetgirighet dagligen tilltog i alltför hög grad uti den immerbadd med frågor i alla möjliga ämnen öfverflyglade informatorns tycke; han var nemligen fräck nog att till sist hjelpa sig ur klämman med att vresigt säga: Jag är väl inte skyldig att veta allt, heller. Alltnog, då nu gökägget fått ligga i en annan fågels lilla trefna bo i 15 dygn, alltjemt åtnjutande en naturlig värme, presenterar sig utur detsamma för det lilla, intet bedrägeri anande fågelparet en, åt sig sjelf lemnad, hjelplös, naken och blind gökunge. Fosterföräldrarne, dessa månde nu vara hvilka småfåglar som helst, lemna den nyfödda gökungen en lika öm vård, som vore han kött af deras kött, blod af deras blod och ben af deras ben. Om nu deras egma ungar skåda dagens ljus samtidigt med gökungen, så skall han, säges det, redan en af de första dagarne efter äggurkrypningsprocessen bete sig-så hjertlöst genom någon egendomlig skjutning med ryggen, att han vräker sina små, oskyldiga fostersyskon ur boet, hvarvid de ömkligen omkomma. Gökungen blir derefter följaktligen ensam herre på täppan. Do små, sålunda sina egna barn beröfvade fosterföräldrarne arbeta allt hvad tygen hålla för att tillfredsställa den unge, glupske boets sjelfberrskares strykande aptit. Åt denna skatta de 3 veckor i och 5 veckor utom boet. Man påstår ock, med anspråk på full tillförlitlighet, det de stackars små gökungefosterföräldrarne arbeta så ut sig för gökungens vederbörliga försörjande, att de ibland helt och hållet sjelfva duka under af brist på hvad de ständigt föra i näbbarne, nemligen — mat. Hvilken af eder, I menniskobarn, gör mig detta efter?