Dagens Nyheter – 27 oktober 1873, sida 2

VU drifva det onda, som brottet framkallat. Alla örter och gifter, som fylla spoteken, gåfvo de honom in och kallade sjukdomen lifsfarlig. Men egentligen bestod den blott deri att blodet var upprördt till följd af ett själslidande, som inga medikamenter kunna bota. En vansinnig eller febersjuk menniska plågas väl ofta förfärligt på sjukbädden, men när hon tillfrisknat, lemnar hon alla smärtor bakom sig och glömmer snart det helvete, hvari hon försmäktat. Icke så Stratbmore; när glöden i hans blod utbrunnit och slocknat, såsom en flamma, den der icke längre bar någon näring (eller när han, såsom de lärda herrarne sade, blifvit kurerad af dem), så följde honom de förskräckliga föreställningar, hvilka marterat honom under sjukdomens dagar och nätter, ut i lifvet, blandade sig i allt hvad han tänkte och gjorde lemnade honom aldrig ett ögonblicks ro. Det gifves naturer, som under lidandet söka tröst genom att meddela sig med sina likar. Men det ges åter andra, som just när de lida undvika att närma sig dem, hos hvilka de skulle finna deltagande, likasom den sårade örnen flyger genam luften med sönderskjuten vinge blott för att få dö allena. Strathimores stolta natur, oböjlig som jern, hörde: till dessa sednare. Bjelf föga medlidsam, afskydde han andras medlidande; Hari visade sällan något förbarmande, och han begärde icke heller