Teater. Dramatiska teatern. Emile Augiers stora komedi Notarien Guerin, som i lördags uppfördes å denna teater, efter att ha hvilat ett antal år, var det ett stort nöje att förnya bekantskapen med, i fall man sett den förut; ännu mer hel bör belåtenheten ha varit hos de många åskådare, för hvilka stycket var nytt. — Det är en sedekomedi, hvaraf man lärer att dygden belönar sig sjelf och blir ytterligare belönad, men att likaså visst lasten redan hät på jorden hämnar sig på menniskan. Notarien Gurin är en gammal akvokat. Han har en regel, som han anser böra vara den ledånde principen för hvarje menniska: man bör hålla sig ryggen fri! Inom denna gräns för moralen tillåter han sig hvad som helst för att blifva rik, få ett namn och vinna yttre utmärkelser. Hr Thegerström framställer bilden af denne hjertlöse egoist med fullkomlig natursanning, och om han ej blef inropad mer än en gång under representationens lopp, var detta ett ampelt bevis på att hr Th. varit just hvad han skulle vara, CNotarient söker bringa till stånd ett giftermål mellan sin son — en förträfflig ung man som redan vid tretio år är öfverste och kommendör af hederslegionen — samt en ung och vacker enka, Han tvekar icke att fördenskull vilja ruinera en åldrig granne och dess dotter. Men sonens heder omintetgör fadrens plan, och denne straffas med att se sin förmenta klokhet blifva ett vapen mot honom sjelf, med att öfvergifvas af både sin son och sin i 35 år tyranniserade maka, med att slutligen nödgas — för att icke vara alldeles ensam — bedja om sällskapet af en rå menniska, hvilken ögonblicket förut öfverlistat hnom sjelf. Detta slut är i sanning tragiskt. Då vi icke velat lemna fullständig resumå af styckets innebåll, ha vi måst förbigå en i intrigen inväfd arfsoch kärlekstvist mellan den ofvan omtalta unga enkan och en slägting till hennes aflidne man. Förhållandena mellan dem ge anledning till några konversationsscener, hvilka ypperligt utföras af fröken Bandberg och hr Fredriksson. Fröken Bandbergs roll är en af de väsentliga i stycket; det är den första stora roll vi kunna erinra oss att hon på länge innehaft, och hon uppbar den utmärkt. Endast det tillåta vi oss anmärka mot den för öfrigt lysande framställningen, att den något lider genom en för långt drifven rörlighet i ansigtet och — pardon! — i axlarne. De praktoch smakfulla, vexlande toaletterna kunna tjena till original för Illustrerad Tidnings nästa modebulletin. Hr Sundberg spelar fen gammal fransk poasessionat (som vurmar på att genom sina uppfinningar förbättra mensklighetens ställning) med ädelhet och sann patos så länge han ej råkar i starkare affekt, men då blir han hysterisk och oskön. Fru Kinmanson var notarien Gu6rins hustru. Hennes fullkomliga qvinlighet, hennes sanna moderliga känslouttryck hänförde salongen. Hr Hartman gaf såsom den unge öfversten ett nytt bevis på att han är mogen att spela helt andra roler än de som hittills merändels tillfallit honom. Fröken Wiberg var den gamle ädlingens dotter... Med undantag för någon liten af