— Hvarför icke? Hvarför icke, om djeflar också kunra dö? Har ni begått mordet, skall ni också uppbära lönen derför. Förgäfves sträfvade hon att frigöra sig ifrån könom; hon var gåsom fartskrufvad. Han kunde göra åt henne hvad han ville, och i sitt vanvett visste han hvarken hyad ban ville eller gjorde. Men hon visste väl, huru det stod till, hon genomskådsde fullkomligt gin hjelplösa belägenhet — rlafren var nu herre öfver lif och död. Utom sig af ångest, ropade hon med qväfd stämma och darrande i alla lemmar: Ack, Strathmors! Min Gud! — Nåd! — Förbarmande! Men han omslöt allt fastare hennes yppiga gosetelt, så att hon jemrado sig af emärts; och derpå ekallade åter ssmma fasaväckande hånskratt. — Det förbsrmande, gom du visit andres, skall jag nu visa dig! Nu var hon viss om att döden hotade henno — att den msn, som hon bländat och så grymt gäckat, skulle tega kennes lif. Mot hans styrka förmådde hon intet; en tryckning af hans fingrar mot hennes strupe, och bon skulle för alltid upphöra att andas, ett slag af hans knutra hand på hennes tinningar, och döden var gifven. Med den öfvernaturliga kraft, som dödsångesten förlänade henne, vred hon sig i hans armar, likasom an fogel i den meniskas hand, som fångat ho