Utrikes-Nyheter. Från Tyskland. Åtskilliga förändringar äro förestående inom den preussiska regeringen. Alltsedan nemligen Bismarck lemnade densamma för att qvarstå blott såsom tysk rikskansler har man känt olägenheterna af att den tyska och den preussiska regeringen ej ledas af samma hand. Detta har vållat att man saknat den nödvändiga enheten vid ärendenas behandling. Nu lär emellertid Bismarck komma att äter inträda i den preussiska regeringen såsom ministerpresident och preussisk statskansler. En särskild vice president skall tillsättas för detaljbehandlingen af ärendena, hvadan blott den allmänna ledningen skall komma att betunga Bismarck. Förändringen skall ega rum så snart Roon afgår; något som ej lär låta vänta på sig. Man talar ICK om andra förändringar inom ministören, men dessa betraktas hittills blott såsom lösa rykten, Om tyska kejsarens besök i Wien inzehålla de österrikiska och tyska tidningarne vidlyftiga korrespondenser och underrättelser, hvilka alla gå ut på att besöket är en glädjande borgen för fredens upprätthållande och att mottagandet har varit mycket sympatetiskt och entusiastiskt. Den gamle konungens af Sachsen helsotillstånd försämras allt mer och mer, och föga hopp lär vara om hans tillfrisknande, Den senaste oss bekanta bulletinen, den af den 20:de dennes, lyder sålunda: Kungen har tillbragt en mycket orolig natt. Sömnen stördes af våldsamma astmatiska anfall och yrsel, som ännu fortfar i förening med stor ängslan. Don sjuke har icke feber, men pulsens hastighet ökas starkt. Angående kejsar Wilhelms bref till påfven, hvilket öfver hela den icke fanatiskt katolska verlden väckt så rättvist bifall, erfar man nu att det blef uppsatt nästan uteslutande af kejsaren sjelf. Bismarck har blott föreslagit några tillsatser och förändringar, hvilka af kejsaren blifvit gillade och iakttagna. Från Spanien. Från carlistkriget i norra Spanien intet af vigt eller intresso. Underrättelser föreligga om strider mellan generaleraa Loma och Lizarrsga men dessa underrättelser äro så dunkla och tvetydiga, att man ej kan säga om de äro olika. framställningar af samma strid eller om de verkligen röra tvenne särskilda mindre drabbningar. I alla händelser ha dessa eller denna strid ej haft något synnerligt inflytande på händelsernas gång. Underrättelserna från Cartagena deremot ha en nästan tragikomisk anstrykning. Det, att amiral Lobo afseglade till Gibraltar med spanska regeringsflottiljen har, hvad insurgentcheferna beträffar, blifvit signal till uppbrott. Så ser det åtminstone ut. Ty den 17 dennes lemnade Numancia, Tetuan, Mendez Nuoez och Fernando el Cattolico Cartagenas hamn för att proviantera, som det rades; men emedan general Contreras och hela juntan befunno sig ombord, hyser man starka misstankar om att afsigten var blott den att komma undan. Omkring kl. 6) på morgonea ankom hela flottan, efter vanligieten ledsagad af en uppvaktning af främmande örlogsfartyg, på Alicantes redd, cch der, vid en temligen olycklig manövrering, bände det ej bättre än att Numancia i mörkret stötte emot Fernanlo el Cattolico med den påföljd att detta pansarskepp kort derefter sjönk. Engelska flottan vår i närbeten, men olyckan märktes icke förrän Numancig gjorde allarm, och då hade det skadade. skeppet redan försvunnit under hafsytan. Engölskå båtar sattes då genast i sjön och dessa lyckades hopsamla fem lik och några yrakstumpar. Insurgenterna förklara visserligon att de lyckats rädda den återstående delen af besättningen, men detta är mer än osannolikt, och det antages allmänt att åtminstone största delen eaf manskapet drunknat. För öfrigt tyckes olycan ej ha gjort något starkare iotryck på insurgenterna, hvilka, följda åf den engalska flottiljen; strax derefter afseglade norrut för att uppsöka amiral Lobo, såsom de sade. Det är dock föga sannolikt att denna deras upptäcktsresa skäll leda till något gynsamt resultat, ty Lobo med rögeringsflettan befann sig som bekant än i Gibraltar, således i alldeles motsatt riktning mot den i hvilken insurgenterna röka. Som dertill kommit den underrättelsen från Madrid, att marinministern afseglat med flottan till Cartagena, skola insurgenterna finna sig afstängda från Cartagena, i händelse de, hvilket är föga troligt, erna återvända dit. Nu, som redan under en lång tid förat, anser man stadens kapitulation vara nära för handen. Som stärkande skäl för detta antagande betraktas det stora missnöje som råder inom staden i följd deraf att juntan aflägsnat sig tr densamma. Don Carlos broder, don Alfonso jemte gemål och mänga andra framstående f. d. carlister ha lemnat Spanien, begifvit sig till Frankrike och vägra att fortsätta någon strid till förmån för don Carlös. Anledningen till oenigheten mellan dem och don Carlos lär vara den, att den sistnämde icke velat äfsätta general Saballs; anföraren för carlistbatiden i Catalonien, gåsom de fordrat. Han hade i stället änna mer gynnat Saballs och utnämt honom till, bland annat, markis, amet RR ARA SE Ann nen