-— Vad -—-— nom; men lika lätt hade hon kunnat lösrycka sig ur ett skrufstäd af jern fom ur hans våld, Skrämseln öfverväldigade henne slutligen, stt moln lögrade sig öfver hennes ögon, så ått allt blet dunkelt för henne, det susade i hennes öron, och hennes hufvud förvi:rades. Men i det hånande solskenet såg han blott framför big det anlete, gom han afgudat, tills det förledde koaom till en synd, som aldrig kunde förlåtas. Redan omfattade han hennes hals, hon skulle strypas, hon skulle dö — dö för hans hand. Hon kunde icke mera gifra ett enda ljud ifrån sig, hennes öde syntes afgjordt. Då uppsalog hon ännu en gårg sin blick, den bittrasto smärta, den mast brinnande bön stod att läsa deri; — och denna blick bröt hans kraft såsom ett elektriskt slag. Samma blick hade han vid solnedgången sett hos den döende barndomsvännen. Hela hans kropp begynte bäfva, håns händer blefvo maktlöss, hans muskler förlamades, all kraft öfvergaf honom. Med ett anskri stötte han henne ifrån sig, i det han utbrast: — Döden vore en alltför stor nåd för dig! Du skall lefva och lida... Och låtande hennes sköra, bäfvande gestalt ligga qvar, der den nedfallit, gick Strathmore, utan att vända sig om, med osäkra steg ut i solen, hvars strålar brände hans panna och bländade hans ögon. Om någon nu blifvit