-— 320 — milda och ljufliga väsen bodde en större grymhet än hos sjelfyvs vilddjuren i öknen. Öfver och omkring henne slingrade sig blommande växter, så att hon stod såsom omsluten af en ram utaf idel blomster; den lätta drägten lät hennes herrliga gestslt framträda i all sin yppighet, det upplösta, böljande håret omgaf med ett gylleno sken hennes hufyud; och sådan — blof hon nu gedd af den man, Bom hon bedragit. Lyckligare hade det varit för henne, om hon i denna stund. drabbats af dödev! Ty hu ru mycket ondt hennes skönhet än bragt öfver andra, bade kon dock för sin egen del frambesvurit en ännu grufligare olycka. Plötsligt varsnade hon en skugga; det var hazs, det var Stratbmores; och med en glädtig åtbörd, med ett triumferande leende vände hon sig om för att halsa honom; men — i detsamma dog för första gåpgen i hennås sorgfria lif leendet på de fylliga läppsrne, och en outsäglig förskräckelse utbredde öfver de nyss blomstrande kinderna dödens blekheft. Framför henne stod den man, som hon genom en låtsad kärlek bedragit samt genem förrädiska smekningar lockat ända till randen af brottets bottenlösa afgrund, i hvars djup han nu störtat. Och hon såg, att han ändtligen genomskådade henne — såg att det gifves tillfällen i lifvet, då menniskorna kunna förvandlag till demoner och hvarje likhet med deras förra väsen försvinner — tillfällen, då