Dagens Nyheter – 25 oktober 1873, sida 1

VRIU MPESEIRSFER UV EDER. PESCSESTRSTIK AEA TA OTTAR SER Vi skulle i detta fall kunna uppgifva flera exempel på högt stående personer, som lyckats tillskänsa sig uppdrag af den mest skilda, till utseendet alldeles oförenliga, art och det oaktadt tyckas fika efter mer. Exem. plet har följts i de lägre lagren, och det synes nu ej vara så mycket fråga om huru en tjenst skall skötas, utan fast mer hur många tjenster och uppdrag man skall kunna lyckes erhålla. Exemplet har följts, bland andra, äfven af våra universitetslärare, af män, hvilkas arbete i vida högre grad än allt annat, om det skall fullgöras ordentligt, tager sin man helt och hållet i anspråk. Följderna hafva icke heller uteblifvit. Den vetenskapliga verksamheten måste såsom vår nya litteratur på ett afgörande sätt intygar, stå tillbaka för bisysslorna. Finnes det en sträng husbonde, som fordrar obetingad hänrgifvenhet, så är det vetenskapen — och staten har dessutom, der han bereder en god ekonomisk ställning, onekligen dermed tillkännsgifvit sin vilja, att hans tjenare äfven uteslutande skola egna sig åt den dem anförtrodla tjensten. Denna fråga har ock en stor moralisk bstydelse. En högre embetsman kan gerom den nu rådande benägenheten att vara med om allting lätteligen lockas in i affärsföretag, hvilka honom vetande äro af mindre solid och sund beskaffenhet, men åt hvilka han genom sin ställning i samhället ger en karakter, som de icke ega, och för hvilka han sålunda framkallar ett förtroende hos allmänheten, hvilket de icke förtjena. Sådant har skett hos oss, och det kan ännu lätt händs, att en embetsman lockas att framträda som skylt för hvad man kallar svindelföretag. Till och med om affären från början är ärligt menad, men sedan genom ofördelaktiga förhållanden går öfver ända, så kastas lätt en skugga på den statens embetsman, hvilken mer eller mindre deltagit i ledningen af densamma. Det är hufvudsakligen denna sida af frågan om embetsoch tjenstemäns bisysslor, som i flera länder föranledt formligt förbud för innehafvare af statstjenst att mottaga privata uppdrag. Ett sådant förbud existerar i Preussen, nyligen upplifvadt, såsom vi för kort tid sedan berättade. Ett sådant förbud finnes och uppehålles strängeligen i Bayern, och vi behöfyva väl icke erinra derom att den nordamerikanska unionen icke heller tillstädjer sina tjenare att dela sin tid och sina krafter. Det var icke länge sedam det blef bekant att amerikanska ministern i London, general Schenk, låtit välja sig till styrelseledamot i ett grufbolag. Hans regering förelade honom valet att bibehålla sin ministerplats och gå ur bolagsstyrelsen eller tvärtom: förenas kunde icke två sådana befattningar. Här i landet, åtminstone i hufvudstaden, hålles kvappast en mer betydande bolagsstämma, der icke högre embetsmän äro intresserade som styrelseledamöter, och vi ha många gånger undrat öfver huru t. ex. många högre domare skulle reda sig ifall de blefve satta i nödvändigheten att döma i möjligen uppstående tvistemål, der vissa bolag vore intresserade. Det är ej sällan man vore frestad till vissa höga herrar framställa den frågan: hvilken är här domare och hvilken är part? Det system, som länge tolererats och nu synes i sitt högsta flor samt hotar att vinna häfdens rätt, skall lock utan tvifvel, huru behagligt det än kan förefalla de enskilda individer, hvilka deraf draga fördel, slutligen medföra mindre behagliga följder för embetsmannaklassen i dess helhet. Ju mer ionehafvarne af höga och inbringande statstjenster visa sig ha tid att sköta allehanda bisysslor, desto närmare kommer den tidpunkt, då man äfven hos oss på allvar skall ifrågasätta afskaffandet af en mängd embeten och fordra bestämda lagbud om att den, som staten anförtror ett embete, också odeladt skall-egna sig åt de pligter, han med detsamma åtagit sig.