Dagens Nyheter – 21 oktober 1873, sida 1

slående likhet med dessa dagars företeelser, och hvarunder i synnerhet regeringens åberopande af den kungliga viljan ej hörde till sällsyntheterna. Egendomligt nog var det just samroa män, hvilka bilda kärnan i den Holstein-Holsteinborgska ministören, som då på det skarpaste afvisade den Bluhme-Örstedtska ministörens okonstitutionella missbruk af konungens namn. Öfvergången mellan de nationalliberalaX ledarnes hållning då och nu är dock icke svår att följa. Redan under Fredrik VII visade det sig, att detta parti ingalunda uppfattade den kungliga ansvarsfriheten på samma sätt när det gällde partiets egen politiska fördel, som när den blef kränkt i en strid mot partiet sjelft. Det var dock isynnerhet efter tronombytet 1863 som det blef tydligt och klart, huru litet det nationalliberala partiet hade förmått tillegna sig den konstitutionela statsordningens grunduppfattning af konungen såsom samhällets öfver de vexlande partistriderna upphöjda representant. Äldre läsare erinra sig helt visst de ytterst hätska angrepp, hvilka under nuvarande danska konungens första regeringsår af de köpenhamnska nationalliberala tidningarne riktades mot Kristian IX personligen, de hotelser, hvarmed man sökte tvinga honom att underteckna den författning, som gaf tyskarne förevändning att förklara Danmark krig, och det närgångna sätt, hvarpå man i partiets blad till och med diskuterade den nye konungens rättighet till den danska tronen. Den tiden var det från den nationalliberala sidan ingen brist på angrepp på den nye konungen, Chemmatyskeriets representant, hvilken hade nödgats vända sig till: partiets mest afskydde motståndare, de gamle helstats: männen, för att få sammansatt en regering, söm på ett någorlunda antagligt sätt kunde afsluta det krig, hvari landet under de nationalliberalas ledning blifvit störtadt. Det var först senare, när partiet genom förbund med de större godsegarne åter lyckades kommå till makten, som dennas förföljelse afstannade. Man kan verkligen sättai fråga, hufuvida icke den kränkning af konungens konstitutionela ansvarsfrihet, hvartill Hans nationalliberala rådgifvare i dessa dagar gjort sig skyldiga; skall visa sig vara mer olycksbringande för honom än de angrepp, hvarmöd han under de första åren af sin regering förföljdes af samma män eller deras anhängare i pressen: Skulle denna kränkning i tidens längd visa sig lika betydelselös i sina slutliga följder, som dessa angrepp voro, så blir döt väsentligen den danska oppositionens lugna och lejala hållning som förtjenstön härför tillkommer, och icke de män, på hvilkas råd Kristian IX tillät, att konungens namn och konungamaktens auktoritet missbrukades till skydd för en af representationens flertal bekämpad partipolitik: